Livet från Idas håll

Ett år har gått. Kärlek. Skratt. En del tårar, fast de flesta av kärlek. Jag är tacksam. Jag är nykär. Jag är alldeles upp över öronen förälskad. Men det var ganska otänkbart. Mycket.

Jag ryser till när jag tänker på det första mötet, det som inledde alltihop. Vi kände varandra. På sätt och vis var vi nära. Fast vi visste ändå så lite. Ett slumpartat möte. En möjlighet som gavs. Av vem? Jag tror inte på något speciellt, varken öde eller högre makt, men det finns saker som inte går att förklara bort. Hur ett tydligt avstamp för dig kunde leda till framtiden med mig. Hur en flykt i tårar blev till det bästa som hänt mig. Hur klockslag stämmer överrens, hur platser sammanfaller.

De där svindlande träffarna i början. Magen som alltid tycktes dansa tango. Fjärilar som aldrig sov.
Alla samtal, nätterna igenom. Morgnarna igenom. De resor du gjorde. Samtal över telefonen. Dåliga linjer och tidsskillnader som gjorde natt till dag och dag till natt. Långa nätter. Kina. Portugal. Brasilien. Malmö...
Resor vi gjorde. London. Underbara dagar att bara vara. Att hålla hand och kyssas på stan. Starbucks och hösten. Vantar och varm choklad.

Jag räknar fortfarande ner. Det som tidigare var dagar är nu timmar och minuter. Tills vi ses igen. Jag tror på det. Att det kan vara så. Alltid.

Ett underbart år senare. Allting har förändrats men jag känner likadant!