Livet från Idas håll

För ganska länge sedan var jag och Ida på bio. Jag valde film, kanske mindre lyckat, jag vet inte, fråga Nina hur det brukar gå... Iallafall, filmen jag valde var fantastisk, enda problemet är att jag aldrig, Aldrig, har gråtit så mycket offentligt i hela mitt liv. Det var fruktansvärt, helt fruktansvärt. Tårarna bara rann. Som tur var var jag inte ensam. Ida satt med huvudet nedstucket i sin krage, det enda som syntes var ögonen och resten av salongen var knäpptyst, bortsett från snyftningarna från olika håll.
Så när jag var hos mamma för några dagar sen såg jag filmen igen. My sisters keeper. Eller, allt för min syster, som den heter på svenska. Puuh, inför pojkvän och familj så grät jag mig igenom halva filmen igen. Dock Inte lika ymnigt som på bion, men ändå så att man fick hålla tillbaka snörvlingarna.

Imorse när jag vaknade kunde jag inte skaka av mig den där underbara låten. Vaknade med den i huvudet och blev tvungen att ligga och analysera vad den kom ifrån medan jag väntade på att pojkarna skulle vakna. Så kom jag ju på det. En av de finaste scenerna i filmen, som för övrigt hade helt underbar musik rakt igenom (Johan, ladda ner det soundtracket åt mig please). Så här bjuder jag er på det och passar på att tipsa alla som inte sett filmen om att se den. Och att ta med näsdukar.