Livet från Idas håll

Jag ser en mamma. Ganska ofta ser jag henne, ännu oftare ser jag hennes två barn.
Idag fick jag berättat för mig att hon har ett tredje barn, en stor kille. Barnen saknar pappa, de yngsta två har sin pappa i fängelse, den äldsta har bara ingen kontakt med sin.

Hon är arbetslös, hon är ensamstående och hon har tappat gnistan. Hon är väldigt vacker, men det lyser inte annat än trötthet om henne. Barnen springer vind för våg på gården, alltid med en glass eller en bulle i munnen. Konstant ätande, aldrig inropade för lunch eller middag. Mamma skriker åt dem genom fönstret när hon vill dem något. Rösten är trött, ständigt hotandes. Ingen mer lek. Ingen glass. Inte vara ute.

Jag undrar om hon funderar på hur det blev såhär. Jag förstår att hon inte tänkte sig detta då hon skaffade barn.
Men det är så svårt. Jag kan inte säga att jag förstår, inte ens att jag har en aning. Men jag har testat ensamheten. Jag var ensamstående, om än i en relation. Självförtroendet är inte det bästa och man är ofta så trött så trött. Man vill sitt barn det absolut bästa, men plötsligt finner man sig själv slå på en film bara för att få gå en sväng till tvätten ifred. Jag klarade mig bra, men så hade jag också någon. Någon som peppade, någon som såg mig.


Idag blöder mitt hjärta lite för dessa barn och deras mamma. Och det ger mig en tankeställare Det är lätt att hamna där hon är. Hon hade säkerligen goda intentioner med sina barn. Drömmar och förhoppningar. Någonstans på vägen blev livet lite för tungt, och så fick hon se sig själv släppa ideal efter ideal, dröm efter dröm.
Jag ska krama min son och sambo lite extra hårt, och minnas att man lätt kan glömma. Jag har det bra!