Livet från Idas håll

Jag är i Malmö. Officiellt har jag flyttat hit nu. Men om sanningen ska fram så vet jag inte var jag kommer att bo än. Eller hur nåt kommer att bli. Jag vet vad jag vill. Jag vill bo här. Jag vill dela min vardag med killarna i mitt liv. Arvid och Johan. Men jag har gjort felaktiga beslut tidigare och betalar konsekvenserna. Big time!

Jag var på förhandlingar i tingsrätten i fredags. Det var utan tvekan det hemskaste jag gjort i hela mitt liv. På slutet skakade min kropp så jag fick hålla händerna på bordet för att det inte skulle synas. I ena handen kramade jag en liten sten som jag fick av Arvid på morsdag. En röd sten, den kändes symbolisk.
Vi väntar alltså på ett interimistiskt beslut. Ett beslut som ska gälla fram till att det riktiga beslutet fattas. Det riktiga beslutet fattas om ungefär 6-8 månader. Så på fredag ska jag få veta hur livet ska se ut för Arvid till dess.

Allt känns så overkligt, det känns som en såpa, inte en verklighet. Ibland kommer jag på mig själv. Man fastnar i dessa termer, interimistiskt, boende, växelvis, umgänge. Så tänker jag på Arvid. Som jag har haft hand om i stort sen ensam sen han föddes för två år och två månader sedan. Hur härlig han är. Hur bra han mår. Och jag tänker på hur ledsen han brukar vara när han varit alltför länge hos Martin.
Jag tycker att beslutet borde vara självklart. En går på antidepressiva, den andra har haft hand om barnet i hela dess liv och dessutom utbildat sig. Men jag vet ju, att ingenting är självklart. Och mitt ord känns så lite värt, trots att jag står Arvid närmast.

Jag återkommer