Jag vill bli som de tjejerna!
Jag vill vara tuff och fråga rakt ut: är det en pik eller? Eller våga stå upp mig och säga: Jag tycker inte jag förtjänar det där... Eller vad det nu kan vara som jag borde säga för min egen skull. Jag vill våga.
Jag har några tjejer som är förebilder för mig. För rätt eller fel kan de stå på sig. Och de kan lyssna på andra. Och diskutera utan att gå i försvar. Maria på mitt jobb är en sån tjej. Hon säger: Ida, stå på dig nu! Och hon har aldrig ont i magen för att den eller den kanske är sura på henne utan att säga det. Hon oroar sig inte.
Renée är en annan, fina snälla Renée, kanske en av mina äldsta kompisar. Min goa chilenska som lär mig så mycket och är en förebild för mig. Min storasyster. Jag ska se till att boka in en klassisk Ida-och-Renée frukost när jag är hemma. Massa barn (massa!), stort bord i ett vitt kök. Frukost av alla de former, te (viktigt), och så vi två, våra samtal. Saknar dig Renushka!
Varför kom jag att tänka på det här?
Kanske för att jag och Maria hann umgås ovanligt mycket på jobbet idag, och jag oroade mig (säkert i onödan) för att ha gjort en annan kollega sur genom att avstå att gå och käka med jobbet (kostade 400 spänn typ). Maria förstod inte, oroa dig inte sa hon, det gör aldrig jag. En sån människa som Maria säger till om hon blir sur på någon och förväntar sig att andra ska göra samma, annars är det inget att bry sig om. Åå, om man vore så. Så kanske var det delvis därför tror jag. Men sen tror jag även att det till stor del beror på att jag pratade med en tredje stark tjej idag, en förebild på många sätt. Maria Lindgren i Stockholm. En tvättäkta Stockholmare med bostadsrätt på Odenplan och hela kittet. Nästan en timme pratade vi, om ditt och datt, jobb och familj, relationer och resor. Vi är lika på många sätt, även om det skiljer nästan tio år. Det gör det förresten till alla de här tjejerna. Bra, då kan jag hoppas att jag uppnått deras trygghet när jag kommer upp i den ålder de är nu. Det var iallafall ett så bra samtal att mitt leende fortfarande satt kvar när Johan kom hem en timme senare. Jag känner mig lite stärkt. Jag ser fram emot att träffa Maria dagarna före jul, för en shoppingtur och en (flera) fika i stockholm. Få gosa med hennes Nelly.
Mina kvällstankar blir iallafall att bara jag kan hjälpa mig själv att bli sån. Mer trygg. Mer stark. Men jag kan hämta inspiration på vägen från tjejer som de här tre.
Jag har några tjejer som är förebilder för mig. För rätt eller fel kan de stå på sig. Och de kan lyssna på andra. Och diskutera utan att gå i försvar. Maria på mitt jobb är en sån tjej. Hon säger: Ida, stå på dig nu! Och hon har aldrig ont i magen för att den eller den kanske är sura på henne utan att säga det. Hon oroar sig inte.
Renée är en annan, fina snälla Renée, kanske en av mina äldsta kompisar. Min goa chilenska som lär mig så mycket och är en förebild för mig. Min storasyster. Jag ska se till att boka in en klassisk Ida-och-Renée frukost när jag är hemma. Massa barn (massa!), stort bord i ett vitt kök. Frukost av alla de former, te (viktigt), och så vi två, våra samtal. Saknar dig Renushka!
Varför kom jag att tänka på det här?
Kanske för att jag och Maria hann umgås ovanligt mycket på jobbet idag, och jag oroade mig (säkert i onödan) för att ha gjort en annan kollega sur genom att avstå att gå och käka med jobbet (kostade 400 spänn typ). Maria förstod inte, oroa dig inte sa hon, det gör aldrig jag. En sån människa som Maria säger till om hon blir sur på någon och förväntar sig att andra ska göra samma, annars är det inget att bry sig om. Åå, om man vore så. Så kanske var det delvis därför tror jag. Men sen tror jag även att det till stor del beror på att jag pratade med en tredje stark tjej idag, en förebild på många sätt. Maria Lindgren i Stockholm. En tvättäkta Stockholmare med bostadsrätt på Odenplan och hela kittet. Nästan en timme pratade vi, om ditt och datt, jobb och familj, relationer och resor. Vi är lika på många sätt, även om det skiljer nästan tio år. Det gör det förresten till alla de här tjejerna. Bra, då kan jag hoppas att jag uppnått deras trygghet när jag kommer upp i den ålder de är nu. Det var iallafall ett så bra samtal att mitt leende fortfarande satt kvar när Johan kom hem en timme senare. Jag känner mig lite stärkt. Jag ser fram emot att träffa Maria dagarna före jul, för en shoppingtur och en (flera) fika i stockholm. Få gosa med hennes Nelly.
Mina kvällstankar blir iallafall att bara jag kan hjälpa mig själv att bli sån. Mer trygg. Mer stark. Men jag kan hämta inspiration på vägen från tjejer som de här tre.
Kommentarer
Trackback
