Livet från Idas håll

Vi skulle få en ny cykel när vi började i fyran. I fyran fick man börja cykla till skolan, och en dag på sommaren tog pappa med sig Sara på hemligheter, jag fick inte följa med. När de kom hem var hon ägare till en splitt ny cykel, rosa med tre växlar.

När jag skulle börja fyran fick jag en tillfällig cykel av pappa, en rosa och vit, inga växlar. Vi åkte och hämtade den från en kompis till pappa och jag var ganska glad över den. Den hade lite fula klistermärken bara. I bilen på väg hem förklarade pappa att jag skulle få en ny cykel från affären precis som Sara, men jag fick vänta lite så vi skulle ha lite mer pengar först. Jag tittade på den rosavita cykel utan växlar, tittade på min snälla pappa, och sa orden. "Pappa jag kan ha den här cykeln eftersom vi inte har så mycket pengar. Jag behöver ingen ny". Jag minns pappas röst, han frågade om jag var säker. "Vi kanske kan ta bort de här klistermärkena och göra den lite snyggare bara" sa jag. Pappa svalde och sa att det skulle vi göra. Pappa var rörd.

Jag fick aldrig någon ny cykel heller. Några år senare var den rosavita utan växlar för liten och jag fick ärva en blå med bockstyre av min faster. Också den gick att ta sig fram på. Jag kan inte minnas att jag någonsin sörjde den nya cykeln jag valde bort. Men jag minns pappas röst.

Idag, tio år senare, köpte jag min första nya cykel. Den är fantastiskt fin! Så jag gläds nog lika mycket idag som jag skulle gjort för tio år sedan!