Så var man mest bara orolig...
Väntar på att Johan ska komma hem. Eller höra av sig. Just nu känns det som att vilket som är bra. Min älskling...
I söndags efter promenaden svimmade han och slog sig ganska illa. 7 stygn och krossad käke. Jag trodde att han svimmade på grund av för liten lunch och för hett bad. Men sedan har han inte riktigt kommit igen. Ont i käken är självklart, svårt med munnen som är ihopspärrad av gummiband, tråkigt för någon som är så matglad att bara leva på flytande mat. Men det värsta har nog varit kratlösheten och yrseln. Igår tyckte jag att det var dags att besöka läkare, blodtrycket kollades aldrig på akuten och det verkar inte bra än. Händer och fötter är som isbitar på honom, som annars alltid är så varm.
Han sms:ade ett lycka till inför min intervju och sa att han svängde förbi läkaren nu. Klockan 14. Sedan skulle han jobba hemifrån. Jag var hemma från intervjun vid 15 och lade mig och sov en stund. Tänkte att han snart skulle väcka mig. Så jag blev väldigt snopen när telefonen ringde vid kvart över fyra och han berättar att han blir kvar på sjukhuset för observation. EKG kurvan var inte så bra. EKG:t?? Det är ju hjärtat. Frågar förvirrat hur länge han blir borta och han vet inte. Till ikväll nån gång skulle han vara på observation. Sen fick han se.
Så nu sitter jag här ensam med soppan jag lagat åt oss. Orolig. Ledsen för att jag åker ikväll och för att min Johan inte är frisk. 
Älskade vän kom hem snart!
