Livet från Idas håll

Igår kom jag med flyget till flygplatsen här i Malmö. Jag var dödstrött och ensam, men vid gott mod. Jag hade lagt upp en plan på flyget från sthlm, nämligen att ha lite "egentid", ett begrepp som är väldigt populärt att slänga sig med nu för tiden. Varenda människa med självaktning ska tydligen ha lite egentid och "hitta sig själv". Det där med hitta sig själv lät ganska tråkigt. Jag och myself kommer bra överrens och det känns inte som att jag behöver göra en djupdykning och slösa min "egentid" på att lära känna mig själv bättre.
Däremot hade jag lockat mig själv med tanken på en helkväll i soffan, kanske stifta bekantskap med den avancerade teven vi köpte för några månader sen. Jag hade till och med förfört mig med tanken på ett paket Ben and Jerrys, i min favoritsmak Half baked som skulle införskaffas på vägen hem. Trodde jag.

Landar på Sturup. Får min väska nedlyft av förbipasserande man (i och för sig är jag 1.67 och hade kunnat lyfta ner den själv men förbipasserande män verkar tycka att det är deras skyldighet), promenerar raskt till bilen som jag låser upp och sätter mig i. Drar in de välbekanta dofterna av Johan, saknar honom litegrann men leder då snabbt in tankarna på myskväll, "egentid" och framför allt, Ben and Jerrys. Startar bilen kör fram till bommen och inser att jag inte har någon plånbok. Krasch. Jag är alltid den som checkar av listan tre gånger innan jag ger mig av någonstans. Jag glömmer inte en sådan sak. Men det har jag gjort. Tydligen.

Poff. Alla planer förintade.

Poff för egentid. Poff för att snabbt och smidigt komma hem, sjungandes till nån popdänga. Poff för gott mod.

Parkerar bilen igen. Tittar lite dumt på mobilen, gör ett överslag och har ingen som kan komma till undsättning. Dessutom dåligt med batteri. Tänker ut en alternativ plan. Flygbuss. Inser att jag inte kan betala för denna. Tänker ut ännu en plan, plan C. Lämnar överflödig packning och promenerar ner till busshållplatsen. Siktar in mig på en uniformerad pilot som väntar på samma buss som mig. Frågar med lätt darrig röst (helt naturlig faktiskt) om han vet ifall de tar smsbiljett på bussen. Han vet inte. Föreslår mig att gå in och köpa en biljett ifall jag inte har kontantkort. Jag förklarar att det inte går för att jag blivit av med min plånbok. Lägger till att de säkert tar smsbiljett, jag får helt enkelt fråga. Ställer mig en bit bort. Väntar. Piloten tycks fundera. Vänder sig mot mig och säger att det här löser vi, ifall jag inte kan betala med mobilen har han ett klippkort med två biljetter kvar. Det ordnar sig. Tackar den snälla piloten som förmodligen var den som flög mitt plan från sthlm också.

På bussen tar de till min förvåning smsbiljett och allt löser sig nästan. Nästan, förutom att min mobil har valt att gå in i vänteläge och jag genomlider antalet frustrerade minuter med att bara vänta och hoppas på att den ska komma ur det läget, gärna innan batteriet är slut. Den gör det faktiskt, till min stora häpnad. Jag sms:ar snabbt och lyckas visa upp biljetten innan mobilen slutligen dör av batteribrist. Bussen börjar rulla. Djup utandning.


Här är faktiskt mina krafter slut. För 1½ år sedan då allt omkring mig tappade formen och kraschade in i en betongvägg köpte jag ett par exklusiva hörlurar till min I-pod. Det är en variant som påminner om öronproppar och stänger allt ljud ute så man bara hör musiken, och alla små skiftningar i denna. De lurarna blir min räddning idag igen, precis som då. Pluggar in dem och lutar huvudet mot fönstret, dödstrött. Tänker på helgen som på vissa sätt blev en katastrof, blir lite darrig på händerna och lite blank i ögonen. Bussen är mörk och bland alla förkylningar tänker nog ingen på att mina inandningar genom näsan låter misstänkt likt gråt.

Jag försöker på alla sätt hinna med alla. Vill inte att någon ska bli besviken, saknar dem så mycket. Men det är omöjligt att räcka till. Omöjligt att inte vara en "svikare".


Går genom den mörka staden, som tycks sova redan, fast klockan bara är över åtta. Släpper in mig själv i den mörka lägenheten. Tänder lite små lampor. Packar upp den lilla packning jag fått med mig hem, lägger saker på dess rätta plats, plockar undan en del leksaker som ligger framme och inte kommer att användas på en vecka. Ringer Johan som är kvar i Sundsvall för att jobba i sthlm på måndagen och meddelar via hans pappa att jag är hemma. Sedan äntligen kraschar jag i soffan. Ringer ett samtal till, enbart för lite pepp. Sen är kvällen över. Har ingen ork eller glädje för Charlies änglar, trots att det verkligen gillar de filmerna i vanliga fall. Stänger av teven, vi får lära känna varandra någon annan gång. Det blir Unni Drougge i sängen istället.
Precis innan jag somnar ringer Johan och vänder allt det trista och sorgliga med hjälp av ord. Den finaste killen, som har det där lilla extra att ge. Min älskling. Somnar gott till slut.