Kvällstankar
Hemma efter en middag hos Nina. Jättegod kycklingfilé och fetaostsallad. Vi hade en härlig kväll, surfade tillsammans, kollade på Greys Anatomy (även om avsnittet var kasst) och mest bara var. Hon och jag. Som alltid. Körde hem i mörkret till den lilla, tomma lägenheten. Men det känns okej. Jag är så okej man kan vara, när man är skild från de två viktigaste människorna i världen. Jag simmade iallafall idag. 1000 meter, 40 längder. Knappt 30 minuter efter att vi klivit i bassängen klev vi upp igen, med lite skakigare ben än innan. Men härligt var det. Jag har saknat simmandet. Hanna och jag lunchade på tant Ancis, jag bjöd henne eftersom hon fyller år på fredag. Det var nästan som förr i tiden. Min roomie och jag på förmiddagen, min Musse och jag på kvällen.
Jag minns förut. När simmandet blev en nödvändighet. När varje dag var en utmaning, av ett slag som jag inte tidigare stött på. Jag upptäckte det av en slump, att under de där trettio minuterna, fyrtio längder, fram och tillbaka, kunde jag slappna av. Jag kunde tänka igen. Jag kunde bemöta i tankarna, de ord som kastades under dagarna. Jag började simma minst två dagar i veckan, ofta tre. När kroppen var trött fick huvudet vila. När huvudet vilade lade sig oron. Nätterna blev lugna. Så jag simmade. Idag behöver jag inte simningen, inte för att andas. Men jag har ändå saknat den. De bygger om sporthallen i Sundsvall. Bygger de om min lilla simhall? Synd isåfall, den är en bit av den jag lyckades bli. Men det är sant, jag behöver den ju faktiskt inte längre. Om omvärlden tränger sig på och skadar hoppas jag att jag idag har redskapen att stå emot, som då, men idag utan att falla i bitar på insidan. Utan att behöva simma bort orden, tankarna. Jag tror det.
