Stolthet och vemod
Min lille pojke är så stor. Fort går det, han tänker, formulerar sig, funderar. Han har upptäckt den sociala leken, och nu för tiden går han till förskolan för att samspela med andra barn, inte bara för att delta i aktiviteterna. Han berättar om sin dag och vilka han har lekt med, vad de har gjort eller sagt.
Han kan fundera en hel eftermiddag ifall en kompis har sagt något han tycker är fel, till exempel härom dagen då Gabriel hade sagt att pojkar var bäst och flickor sämst. Det tyckte Arvid inte om, och han försökte förstå vad Gabriel menade. Till sist frågade han mig, varpå jag bollade tillbaka frågan till vad han själv tyckte. Han tyckte inte så, och han tyckte in om att man sa så. En annan dag skulle vi äta middag, kyckling och klyftpotatis. Arvid tittar på kycklingen och tycks fundera. Sen frågar han mig; mamma, är den här kycklingen en riktig fågel? Jag säger att den var det, men nu har man huggit bort huvudet och vingarna och fötterna och gjort goda filéer av den. Han tittar lite på den, så säger han att han tycker kycklingar är gulliga och inte vill äta dem. Jag förklarade då att nästan alla djur äter andra djur, kycklingar äter ju maskar till exempel. Rävar äter kycklingar. Det är så vi fungerar och får i oss god och nyttig näring. Jag är som ni märker inte så sentimental av mig när det gäller att äta djur, kanske konsekvenserna av att växa upp på landet. Jag har ju själv slaktat hönor och tuppar, för att inte tala om städa deras hönshus, så de får inte så mycket medlidande från mig.
Det är en otrolig stolthet man känner när barnen växer sig större och sjävständigare. Blandat med vemod. När Arvid var på kalas förra helgen (känns som att det är ett varje helg ungefär), så ville han stanna där själv. Många gör så, men jag eller Johan har stannat kvar tidigare. Jag stannade tveksamt i dörren, så sa jag till Arvid att jag skulle gå (efter att ha lämnat en lapp till föräldrarna med bådas våra mobilnummer och instruerat dem att ringa direkt om han blev ledsen... Inte alls lite hönsig...), Arvid tittade inte ens upp från leken utan viftade lite med handen i luften, vilket jag tror skulle betyda hejdå mamma.
Just nu är han hos grannpojken och leker. Gabriel är ett år äldre och bor i samma trappuppgång och de leker ganska ofta. Direkt när vi kom hem villa Arvid gå upp och ringa på. Jag lyckades få njuta av hans sällskap en liten stund genom att övertala honom att vi skulle slå in hans julklappar först. Han har tillverkat eget pyssel på förskolan, en liten tomte, en ängel, ett ljus. Dessa slog vi in för att ge till hans släktingar. Eftersom vi hade gott om tid och en mysig stund tillsammans fick Arvid både klippa papperet, sätta på tejpen och skriva korten själv!
Jag är väldigt stolt och faktiskt lite förvånad, han har nu skrivit ett kort till alla sina julklappar med namnet på den som ska få den, och jag vill förtydliga att jag inte har rört pennan det minsta. Jag har sagt vilken bokstav som kommer härnäst och han har skrivit den själv. Jag tycker dessutom att det är väldigt läsbart vad där står. Så nu är jag stolt minsann!
