Hemkommen
Jag känner mig lite lost. Jag känner mig lite som Kristina (hon från Duvemåla). När jag är här i Malmö, speciellt när det gått några veckor sen jag var hemma, då tänker jag på hur kul det ska bli att komma hem. Jag längtar litegrann. Jag kommer på mig själv med att önska att jag och Johan bodde tillsammans i stan, och kunde ha hem våra vänner på besök. Kunde mixa och ordna bjudningar, sånt som jag gillar så mycket.
Så sätter jag mig på tåget (tåget, tåget, det förbannade tåget), och åker hemåt. Mot norrland. Och redan veckan innan har jag planlagt tiden i hemstaden för att hinna med så mycket/så många som möjligt. Men sen när jag är i Sundsvall... Då längtar jag bara bort/hem/hit. Då vill jag hem till min egen säng och mitt egna kök och (framför allt) min varma sambo. Det är ett ansträngt läge och jag har svårt att hitta någon balans. Och efter en del analyser (till exempel på bussen som SJ så snällt satte in istället för ett X2000) kom jag fram till detta: Ja, jag saknar människorna i Sundsvall, Ja, jag längtar hem till viss del. Saknar gatorna jag känner utan och innan, saknar tillhörigheten, att "känna" stan/människorna/historierna. MEN: jag tycker inte alls om att sova borta, jag gillar inte att bryta mina rutiner alltför mycket, jag har svårt att vara ifrån Johan, jag trivs trots allt väldigt bra här i Malmö.
Jag kanske kommer att vara kluven resten av livet. Tror ni det? Är det så? Det är så många faktorer som spelar in, jag får helt enkelt försöka luta mig tillbaka och bara åka med, livet för mig dit det för mig. Jag kan inte kontrollera allt till 100% och jag måste försöka bortse från att jag inte vet hur min vardag ser ut om två år. För egentligen... Det vet man väl aldrig.
För trots allt... Samtidigt som jag saknar vissa saker, längtar hem ibland, så vet jag inte om jag kunde vara lyckligare än jag är nu. Och det är ju bra. Jättebra!
