Inatt jag drömde...
Jag drömde en så fantastisk dröm! Av det där realistiskt men ändå overkliga slaget. Det var ingen fånig fantasidröm, ni vet, där man kan flyga eller det kommer monster eller zombies eller liknande. Nej det var en varm och underbar dröm.
Jag och Johan var på semester, faktiskt med Johans bror Henrik och Hans tjej Cissa. Vi var i inte mindre än drömresmålet, Peru. Jag tror att vi var på vandring mot Macchu Picchu (naturligtvis, eftersom vi var i Peru). I drömmen är vi så högst upp på ett berg, och tittar ner över en brant kant på en sjö långt där nere. Jag minns tydligt att sjön heter Titicacasjön. Plötsligt rinner det en flod mellan mina fötter, ganska smal, som blir till ett vattenfall mot kanten. Det är ett högt fall, man kan inte riktigt se sjön där nere, man kan bara ana att den finns där mellan klipporna. Cissa tar sats, och kastar sig ut för kanten, med sikte på sjön. Henke är emot detta, och jag vill minnas att en guide berättat att det farliga är inte hoppet, det är att man inte vet hur högt vattenbeståndet i sjön är för dagen. Men hon svävar med armarna utsträckta, och vinklar sen ben och armar i ett dyk. Jag tappar balansen, ramlar mot kanten, och så tänker jag "kör till då", och hoppar! Och jag svävar, faller, svävar. Luften är alldeles blå och kall. Så landar jag plask i det blåblå vattnet. Fortfarande i luften hinner jag tänka på ifall det ska göra ont och hur jag ska landa med kroppen för att inte slå ihjäl mig. Eftersom jag inte kan dyka väljer jag spiken, fötterna först. Jag vrider mig lite i vattnet för att inte hamna på Cissa, men det gör inte ont.
Sedan går vi omkring där i den lilla klippdalen med sjön. Henke har tagit sig ner på nåt annat sätt. Johan också. Jag minns känslan av hur solen steker på ryggen, fortfarande blöt av vattnet. Det var så varmt som det bara kan vara utomlands. Så ska vi gå, och på väg ner genom dalarna vänder sig Cissa mot mig och säger: "Vad tycker du om att vi ska åka hem igen då?"
Jag: "Hem, hem liksom?"
Cissa: "Ja, hem med flygplan".
Jag: "Det är hemskt. Jag älskar det här landet. Alltså, jag har aldrig varit här förut men jag har alltid vetat att jag älskar det".
Det var drömmen. Ganska ordagrant återberättad. Jag drömmer så verkligt och ingående vissa nätter. Alla sinnen är med i drömmen, jag känner smaker, dofter, solens värme på ryggen. Och de där orden. De där sista orden. "Jag älskar det här landet. Jag har alltid vetat att jag älskar det".
Fantastisk dröm!
Jag och Johan var på semester, faktiskt med Johans bror Henrik och Hans tjej Cissa. Vi var i inte mindre än drömresmålet, Peru. Jag tror att vi var på vandring mot Macchu Picchu (naturligtvis, eftersom vi var i Peru). I drömmen är vi så högst upp på ett berg, och tittar ner över en brant kant på en sjö långt där nere. Jag minns tydligt att sjön heter Titicacasjön. Plötsligt rinner det en flod mellan mina fötter, ganska smal, som blir till ett vattenfall mot kanten. Det är ett högt fall, man kan inte riktigt se sjön där nere, man kan bara ana att den finns där mellan klipporna. Cissa tar sats, och kastar sig ut för kanten, med sikte på sjön. Henke är emot detta, och jag vill minnas att en guide berättat att det farliga är inte hoppet, det är att man inte vet hur högt vattenbeståndet i sjön är för dagen. Men hon svävar med armarna utsträckta, och vinklar sen ben och armar i ett dyk. Jag tappar balansen, ramlar mot kanten, och så tänker jag "kör till då", och hoppar! Och jag svävar, faller, svävar. Luften är alldeles blå och kall. Så landar jag plask i det blåblå vattnet. Fortfarande i luften hinner jag tänka på ifall det ska göra ont och hur jag ska landa med kroppen för att inte slå ihjäl mig. Eftersom jag inte kan dyka väljer jag spiken, fötterna först. Jag vrider mig lite i vattnet för att inte hamna på Cissa, men det gör inte ont.
Sedan går vi omkring där i den lilla klippdalen med sjön. Henke har tagit sig ner på nåt annat sätt. Johan också. Jag minns känslan av hur solen steker på ryggen, fortfarande blöt av vattnet. Det var så varmt som det bara kan vara utomlands. Så ska vi gå, och på väg ner genom dalarna vänder sig Cissa mot mig och säger: "Vad tycker du om att vi ska åka hem igen då?"
Jag: "Hem, hem liksom?"
Cissa: "Ja, hem med flygplan".
Jag: "Det är hemskt. Jag älskar det här landet. Alltså, jag har aldrig varit här förut men jag har alltid vetat att jag älskar det".
Det var drömmen. Ganska ordagrant återberättad. Jag drömmer så verkligt och ingående vissa nätter. Alla sinnen är med i drömmen, jag känner smaker, dofter, solens värme på ryggen. Och de där orden. De där sista orden. "Jag älskar det här landet. Jag har alltid vetat att jag älskar det".
Fantastisk dröm!
Kommentarer
Trackback
