Livet från Idas håll

Idag är alltså dagen före operationen. Jag har blivit riktigt nervös! Kanske det beror på allas frågor om huruvida jag är nervös, fast mest beror det nog på rädslan för att bli handikappad och tvingas att be alla andra sköta saker. Hemmet, matlagningen, Arvid, tvätten... Allt det där är mina domäner där jag tycker om att ha ordning och reda. Framför allt tycker jag om att uppskattas för att jag sköter dessa sysslor och vill inte gärna förlora den statusen. Rätt vad det är så kanske jag åker på att tvätta bilen isåfall...

Jag har opererat hjärtat tre gånger, fast första gången gjorde de inget när de var framme vid själva hjärtat. Men ingen av de gångerna var jag lika... vad ska jag säga... illa berörd... som inför den här operationen. Trots att det fanns en mycket större risk då, hjärtstillestånd. Pacemaker. Kanske det kändes bättre för att första gången bodde jag ju hemma hos mamma och det enda jag skulle missa om jag blev dålig var skolan. Då kunde ju hon ta hand om mig dessutom. De andra två gångerna visste jag ju hur fort jag återhämtade mig och då var det inga problem. Hade till och med Arvid med mig, 4 månader gammal, och två timmar efter operationen gick jag omkring och vaggade honom när han var olycklig, så intensivt att det kom två sköterskor farande och undrade vad jag gjorde med min hjärtrytm. Ja, babyn var ju ledsen sa jag, jag måste trösta honom. Tydligen inte okej...

Meeeen, imorgon alltså. En liten operation av min fot för att slippa ha ont mer. Det borde gå bra, jag kommer nog klara det fint. Återstår att fundera ut hur jag ska ta mig till och från sjukhuset, men sjuktaxi är säkert bra, vad det nu är (såna här gånger saknar jag Sundsvall).


Nog om operationen, jag kommer säkert skriva mer när jag nu ska vara hemma dagtid. Kanske.

På stranden en kall och blåsig dag