Livet från Idas håll

Igår och idag är VårdAvBarn dagar för mig och Arvid. Vår svit med VABfria dagar är bruten. Synd. Jag har varit något av en legend på jobbet som inte var vabbat sen i början av september då vi var hemma en vecka. Själv har jag också varit frisk, så jag har varit en mönsteranställd. Förstår alltså inte varför man ska diskriminera mammor på arbetsmarknaden, jag menar, hade jag varit karl hade jag säkert varit sjuk minst en gång på de här fyra månaderna. Haha nej nu var jag sarkastisk.

Iallafall, I förrgår, alltså onsdag när jag hämtade Arvid från förskolan var han, som innan, hostig och lite snorig. Men när vi gåt ut i hallen för att klä oss möts jag av Kidzilla! Ett fruktansvärt monsterbarn som gallskriker rakt ut när han inte får ha min cykelhjälm istället för sin egen. Eftersom jag inte kände igen mitt eget barn i det där monstret gick jag in igen och frågade om han varit hängig under dagen. Det hade han, de hade faktiskt febertempat honom före lunch. Okej, då vet vi att det är något konstigt på gång, det är inte mina uppfostringesmetoder som slagit slint utan han är troligast sjuk. Hemma tempar jag honom igen, men ingen feber. Överlägger med Johan fram och tillbaka på huruvida jag ska vabba på torsdag eller inte. Dels så är det ju det där med allmäntillståndet. Hur många gånger har jag inte stått och föredragit för föräldrar att det är allmäntillståndet som räknas, även om barnen inte har feber eller annat synligt symptom. Föräldrar känner sina barn bäst. Okej, ja jag själv som förskollärare hade ju ansett att Arvid skulle vara hemma. Meeeeen, jag själv som anställd vill gärna gå till jobbet och inte sätta kollegorna i en jobbig sits. Och sådär går det, fram och tillbaka. Ringer Ida till slut, min kollega. Hon säger att hans hälsa går före allt annat (det vet jag ju egentligen men det är skönt att höra nån annan säga det) och hon erbjuder sig dessutom att ta min öppning på torsdagen om det blir aktuellt med att vara hemma. Fina snälla Ida.

Arvid går och lägger sig, hostar sig igenom några timmar och jag säger till Johan att han inte kan gå imorgon om han inte får sova ut. Det tystnar så från hans rum och jag drar lättnadens suck. Vi bestämmer att Johan ska vara hemma med Arvid till 10 ungefär, så kan vi kolla hur han mår på morgonen. Så kommer jag hem då om det skulle behövas. Båda slappnar av, nöjd med dealen. Vi somnar in så sött.

GAAAAHHHHHH väcker oss nån timme senare. Jag rusar in och där sitter lillen med handen tryckt mot örat, det sviiiiiiider. Åh nej, öroninflammation. Straffet för att jag tänkte gå och jobba. Resten av natten gråter Arvid. Lilla stackaren. Vi fick en timme sömn mellan 5 och 6, annars var det mest bara vaket. Ida öppnar isället för mig, jag går till vårdcentralen med Arvid. Slem i lungorna, öroninflammation och slutligen, feber. Det är diagnosen. Sen gick vi på apoteket och brände lite pengar, och så hem och SOOOVA. Stackars Johan fick inte så mycket mer sömn än mig men han kämpade sig igenom en dag på jobbet.

Idag är Arvid däremot feberfri. Örat gör inte ont längre och han är pigg och glad efter en natts ostörd sömn (hostmedicin). Jag tackar uppfinnaren av penicillin för detta. Vilken fantastisk sak! Ikväll blir det fredagsmys med familjen och imorgon träning, fika med Emelie och sist besök och middag hemma hos min kollega Maria. Jag ser fram emot morgondagen!


Justja, igår fick Arvid förresten paket med posten. Kevin hade köpt en ny fleece åt honom från Roots i Kanada. Han hade en vinröd förra året, i år kör han gråblått. I paketet fanns också till Arvids stora glädje en Blixten McQueen helikopter. Det var tröst för nån som var trött och sjuk och knappt kunde hålla ögonen öppna. Tack farbror Kevin!

Lilla sjuklingen som trots allt mår bättre nu, på väg ut en sväng.
Maggan, observera den snygga jackan!