Livet från Idas håll

Sannerligen en dag på stranden. Gav mig iväg tillsammans med jobbet klockan nio, och hade en trevlig dag med barn och kollegor nere på Ribersborg, Ribban kallat av lokalbefolkningen. Vid halv två var vi tillbaka på Solen igen, då bestämde mina snälla kollegor att jag kunde sluta så att jag kunde hämta Arvid och åka med honom till stranden. Man tar inget för givet i de här tiderna utan man får passa på när det är väder. Så två timmar senare var jag tillbaka på Ribban, på den tiden hade jag både hämtat Arvid, våra badkläder, handlat jordgubbar, packat en utflyktsväska och cyklat fram och tillbaka.

Det blev ingen träning idag, men jag tänker att det kompenserades med cyklingen fram och tillbaka... Säkert minst... fyra kilometer... Haha.

Efter att vi lekt i sanden nån timme blev det middagsdags, och eftersom mannen i hushållet har middag med jobbet idag så stannade vi på stranden och åt på en kiosk där. Det var länge sen, kan inte minnas när vi senast åt korv med bröd och mos. Vi hade till och med dessert såhär mitt i veckan bestående av jordgubbarna jag köpt med mig. Efter maten stannade vi ytterligare några timmar och lekte på lekplatsen vid strandpromenaden. Eller, Arvid lekte och jag läste lite och lekte... lite.

---

Och det var lite trist när jag satt där på lekplatsen med min bok. I ögonvrån såg jag en annan familj, med sin picknickfilt i närheten. Och så reser sig en man (pappan? morbrodern?) och börjar sparka fotboll med lillkillen (1,5-2 år gammal). Pojken jagar bollen och kiknar av skratt och mannen passar och spelar. Jag tittar på en stund, sen sätter jag mig med ryggen mot och saknar min lillebror. För jag vet ju, jag bara VET, att hade han varit med oss hade han varit den som sparkat boll med Arvid. Och klättrat med honom. Och gett honom högsta farten på gungan. Nackdelen med 100 mil...