Invalid på en skala
Jag är nu officellt invalid. En gräns har korsats och jag vet inte vart det var vägen från det här. För första gången i mitt liv är jag dålig på att klara mig själv. Innan har det alltid gått bra, morgonen efter jag slog ut mina tänder var jag på plats i skogen igen. Direkt efter olyckan gick jag några kilometer för att ansluta med skjutsen till akuten. Och där talar vi ändå en krossad överkäke och utslagna/sönderslagna framtänder. Hjärtoperationerna har alltid gått som en dans och jag har skrivit ut mig själv dagen efter operation. Så, tänker ni, vad är grejen nu? Jo det ska jag berätta för er. JAG GÅR PÅ KRYCKOR!
Idag hämtade jag ut mina gråa käpphästar, 150 kronor fick jag betala för dem, sen ska jag väl lägga dem i förrådet till att samla damm. Det är inte smärtan i foten som stör mig, det är självständigheten som blir klart begränsad. Helt plöstligt kan jag inte ha middagen klar tills Johan kommer hem. Jag kan inte följa Arvid in på förskolan utan det får Johan göra. Jag sitter i bilen och ser min lilla enmeters människa och min två meters människa gå in, sida vid sida. Ömhet.
Jag kan inte putsa fönster som jag brukar göra när jag är hemma, jag kan inte hoppa ner för trapporna till tvättstugan. Så vad gör jag? Jag ser på Grey's Anatomy. Det gör jag. Jag sitter vid datorn. Jag hoppar på ett ben till toaletten. Igår målade jag mina tånaglar på den opererade foten eftersom jag tänkte att de ändå syns hela tiden. Snyggt röda är de nu. ¨
Hmmm, var var jag? Jo, kryckorna. Jag har ALDRIG brutit något innan, trots trädklättring, laserhallen och diverse fotvandringar på berg (tackar all mjölk för det). Att måste hoppa fram på kryckor är verkligen... trist!
Roligt idag var iallafall att lägga om bandaget på sjukhuset och kolla på stygnen och foten. Den ser verkligen konstig ut. Slapp liksom. Men coolt att spana på såret som sagt. Drygt att måsta betala 200 kronor till för att de skulle byta bandage. Kunde jag gjort själv hemma isåfall.
Just det, vill bara poängtera att jag inte känner mig låg. Har bara ett stort behov av att berätta för alla om mina kryckor och mitt faschinerande sår. Hoppas ni hör på tonen i det jag skriver att det är med glimten i ögat.
Idag hämtade jag ut mina gråa käpphästar, 150 kronor fick jag betala för dem, sen ska jag väl lägga dem i förrådet till att samla damm. Det är inte smärtan i foten som stör mig, det är självständigheten som blir klart begränsad. Helt plöstligt kan jag inte ha middagen klar tills Johan kommer hem. Jag kan inte följa Arvid in på förskolan utan det får Johan göra. Jag sitter i bilen och ser min lilla enmeters människa och min två meters människa gå in, sida vid sida. Ömhet.
Jag kan inte putsa fönster som jag brukar göra när jag är hemma, jag kan inte hoppa ner för trapporna till tvättstugan. Så vad gör jag? Jag ser på Grey's Anatomy. Det gör jag. Jag sitter vid datorn. Jag hoppar på ett ben till toaletten. Igår målade jag mina tånaglar på den opererade foten eftersom jag tänkte att de ändå syns hela tiden. Snyggt röda är de nu. ¨
Hmmm, var var jag? Jo, kryckorna. Jag har ALDRIG brutit något innan, trots trädklättring, laserhallen och diverse fotvandringar på berg (tackar all mjölk för det). Att måste hoppa fram på kryckor är verkligen... trist!
Roligt idag var iallafall att lägga om bandaget på sjukhuset och kolla på stygnen och foten. Den ser verkligen konstig ut. Slapp liksom. Men coolt att spana på såret som sagt. Drygt att måsta betala 200 kronor till för att de skulle byta bandage. Kunde jag gjort själv hemma isåfall.
Just det, vill bara poängtera att jag inte känner mig låg. Har bara ett stort behov av att berätta för alla om mina kryckor och mitt faschinerande sår. Hoppas ni hör på tonen i det jag skriver att det är med glimten i ögat.
Kommentarer
Postat av: Hanna
unna dej att slöa ida! tv är det bästa! jag hoppade runt på kryckor ett tag i nepal, jag kände mej himla invalid. men efter du slipper dom kommer du känna dej som superwoman! :D
krya på dej pusspuss!
Trackback
