K E N T
Mars. 14:de. Kent på Malmö arena.
På plats? Naturligtvis. Konserten var... Slående. En av de bättre. Inte känslan av en sommarkonsert, inte Eskilstuna 2008. Men storslagen, på det sätt som en sommarkonsert inte är. Vilken scenshow. Vilket band. Aftonbladets rescension efter den första konserten på den här turnén var lite tvekande, bandet behövde ett genrep stod det. Det genrepet hade de fått, för det var explosion från första stund. Låtlistan var väl avvägd med gamla och nya låtar. Kanske saknade jag rockballader (typ Eskilstuna 2008) men dessa är jag övertygad om kommer finnas med på sommarkonserten på gatufesten. Dessutom var det inte den stämningen. För stämning var det. Inledande taxmannen satte tonen. Gamla låtar var uppdaterade med mer fart. Det var som ett träningspass som aldrig tog slut. Vi hoppade, klappade och följde Jockes anvisningar. Som tack formade han ett hjärta med sina händer åt oss. Enda sorgen var avsaknaden av 747.
01. Taxmannen
02. Palace & Main
03. VinterNoll2
04. Töntarna
05. Socker
06. Sjukhus
07. Romeo Återvänder Ensam
08. LSD, Någon?
09. Musik Non Stop
10. Idioter
11. Saker Man Ser
12. Vals För Satan
13. FF
14. Ingenting
15. Vy Från Ett Luftslott
16. Krossa Allt
17. Dom Andra
18. På Drift
19. Kevlarsjäl
20. Mannen I Den Vita Hatten (16 år Senare)
Olika nyanser av Kent
Mitt ibland människor som hoppar och klappar, med armbågar i sidan och i ryggen, inträngd, instängd, varm luft. Mitt ibland allt detta, mår jag kanon! Jag dansar och pratar med människor jag inte ens känner. Skrattar, hurrar och vill att det aldrig ska ta slut. Sjunger med i varenda låt, känner känslorna. Detta är jag. Jag behöver inte vara en roll, bara vara jag, känna det som är jag, tänka det som är jag. Vara jag. Jag tänker i bilen på väg hem att jag kanske inte är en bra mamma. Glömde jag bort att jag hade barn under konserten? Var jag någon annan? Är jag någon annan på hemmaplan? Är jag någon annan när jag och Johan har våra djupa diskussioner, ingående, då vi vänder och vrider på ett ämne tills det nästan inte finns något kvar? Är jag någon annan när jag kliver in i ordföranderollen och kommenderar, delegerar och ser till att saker blir gjorda? Eller när jag driver något av mina ansvarsområden på jobbet? Eller när jag sätter på musik och bara försvinner bort? När jag bearbetar det som händer. När jag tar in det som sliter i mig. Det som gläder mig. Förväntningar. Fasor. Är jag någon annan då? Måste man vara en. En helhet. Måste man vara en stereotyp? Jag har aldrig varit lattemamman. Och jag går på rockkonsert på en söndag då jag ska jobba dagen därpå. Jag har aldrig varit mönsterstudenten. Jag drömmer om ett hus på landet. Men å andra sidan drömmer jag om ett cityhus med nära till allt. Jag älskar min familj över allt annat, men behöver ändå time out för mig själv ibland. Jag vill resa, jag vill ha många barn.
Jag är bara jag, och det är också allt jag kan vara. Och jag tror att allt går att kombinera. Kanske är det för att jag är åttiotalist. Den egoistiska generationen. Eller bara för att jag är optimist. En romantiker och en drömmare. Men framför allt en doer. En som förverkligar. En som glöder. Jag har tron på att livet kan vara precis så fantastiskt som det är. På att man kan leva varje dag, inte bara existera. 
Kvällens bästa låt var på drift. En låt om att vara en vardagshjälte sa Jocke. För mig en viktig låt, för dess budskap och dess styrka fanns där för mig vintern 2009. När mycket annat inte fanns. En låt som ger trygghet, som ger tillbaka lite styrka. När man är trött på att slåss. När man fryser så att man tror att man inte någonsin ska bli varm igen. När man tillbringar varje kväll på fönsterbänken och letar en förändring. Saknar. Men inte flyr, för "det är så jävla fegt att ge sig av. Bohemerna, poeterna är svin, och On the run den fånigaste skiten jag har läst". Sannerligen en låt som ger styrka. Enjoy! Och missa inte gatufesten 2010. Missa inte Kent!
