Stödsko och operationer
Ja, det var det. Opererad och klar. Ännu ett sjukhus, ännu en inläggning. Sjukhus gör något med en, men mer om det sen. Först en liten sammanfattning.
Jag hade tid på sjukhuset 08.45, nyskrubbad med den descinficerade svampen klev jag in och anmälde mig. Bara för att konstatera att mitt frikort hade gått ut... Typisk otur, det var onödiga trehundra kronor. Jag fick gå en trappa upp och vänta i ett obefintligt väntrum. Sen kom en sköterska. Och jag säger bara det: de här sköterskorna! De väcker sånt förtroende, en eloge till dem! Söta och snälla, väldigt lugna och de känns iallafall väldigt kompetenta. Jag fick byta om till min fina mundering, sen lägga mig på en säng och bli omstoppad med ett i förväg uppvärmt täcke. Vilken service!
Narkos, ljuvliga narkos. Man somnar, ansiktet i en mask, men notera dock att masken inte innehåller narkosen, nej den är endast fylld med syrgas. Narkosen kommer från doppet i armen, tillsammans med lite lugnanade och andra droger. Massa medel mot illamående stoppade de också i mig, fast jag aldrig mått illa under narkos tidigare. Den fina sköterskan stod bredvid min sida hela tiden och förklarade alla procedurer och sa till sist åt mig att tänka på nåt fint för att få sova gott. Mina sista tankar var Arvid och Johan, billigt, jag vet. Men jag sov gott!
Vaknade. Hade syrgasslangar i näsan. Inte trevligt. De var faktiskt ganska obehagliga om sanningen ska fram. Upptäcker att jag har ont i halsen. Sväljer igen. Jo, jag har väldigt ont i halsen. Sköterska kommer förbi (inte mina snälla sköterskor sen innan utan främmande sköterska). Säger att jag har ont i halsen. Det får man tydligen av syrgasen. Halsflussont. Ja, så känns det, som en redig halsfluss. Undrar om operationen gått bra, men tänker att jag ska vänta till läkaren kommer, för frågar jag sköterskorna kommer de ändå bara att säga att läkaren kommer att prata med mig om det där.
Jag förstår att man blir sjuk av sjukhus. Att det bryter ner en. Man blir sjuk av att bli behandlad som sjuk. Man blir sjuk av all utrustning. Jag vill bara slita av syrgasslangarna i näsan, koppla loss mig från apparaterna på bröstet. När sköterskorna märker att jag piggnat på mig rejält den korta stund jag varit vaken kommer de och hjälper mig att bli fri från lite utrustning. För varje sak de plockar av känner jag mig bättre och bättre. Jag som alltid trott att jag trivs på sjukhus, när jag väl är inlagd vill jag bara slippa alla maskiner och all utrustning. Kliva upp ur sängen och slippa att bli behandlad som en sjukling. Så jag förstår att man blir sjuk av sjukhus.
När jag är frånkopplad från EKG:n och syrgasen har jag bara en fingerklämma kvar. Som noterar min puls och mitt blodtryck och sånt. Men den gillar inte min puls, apparaten börjar ideligen att pipa. Ahh, story of my life. Låg vilopuls. Sköterskan ler och frågar om jag är elitidrottare. Nej jag har bara alltid haft låg vilopuls säger jag. Idag växlar den mellan 40-42 slag i minuten, speciellt lågt efter en operation tydligen. Men blodtrycket är bra så de är inte så oroliga. Inte jag heller, på blodcentralen har de alltid konstaterat att jag måste sporta mycket, och jag har alltid skrattat och sagt att ja; ifall promenader mellan bilen och hemmet räknas. Förstår ifall pulsen blivit ännu lägre nu när jag faktiskt tränar.
Så nu är jag invalid. Fast det känns inte så. Det känns helst okej faktiskt. Väntar fortfarande på den fruktansvärda smärtan som ska infinna sig. Det bultar i foten, men det kan man väl förstå när de har sågat av benet i den. Köttsåret faschinerar mig, de har ju skurit sig igenom köttet fram till benet. Åå, synd på alla bandage, jag hade gärna kikat lite. Men imorgon ska jag till sjukhuset och lägga om såret, då kan jag mig få mig en titt. Jag har en stödsko som jag måste använda så fort jag belastar foten. Doktorn var noga med att det gällde alla sex veckorna. Bara att lyda order då, för även om jag känner mig tuff och enligt läkarna har en hög smärttröskel så vill jag inte förstöra min fot. Jag vill bli frisk och kunna träna och leka med Arvid. Så stödskon är min vän. Trots sitt utseende. På tal om utseende så har jag hittat min outfit för den kommande veckan. Stor T-shirt och leggings med dragkedja längst ner som jag får in bandaget i. Så såhär kommer jag att se ut ett tag nu:
Jag hade tid på sjukhuset 08.45, nyskrubbad med den descinficerade svampen klev jag in och anmälde mig. Bara för att konstatera att mitt frikort hade gått ut... Typisk otur, det var onödiga trehundra kronor. Jag fick gå en trappa upp och vänta i ett obefintligt väntrum. Sen kom en sköterska. Och jag säger bara det: de här sköterskorna! De väcker sånt förtroende, en eloge till dem! Söta och snälla, väldigt lugna och de känns iallafall väldigt kompetenta. Jag fick byta om till min fina mundering, sen lägga mig på en säng och bli omstoppad med ett i förväg uppvärmt täcke. Vilken service!
Narkos, ljuvliga narkos. Man somnar, ansiktet i en mask, men notera dock att masken inte innehåller narkosen, nej den är endast fylld med syrgas. Narkosen kommer från doppet i armen, tillsammans med lite lugnanade och andra droger. Massa medel mot illamående stoppade de också i mig, fast jag aldrig mått illa under narkos tidigare. Den fina sköterskan stod bredvid min sida hela tiden och förklarade alla procedurer och sa till sist åt mig att tänka på nåt fint för att få sova gott. Mina sista tankar var Arvid och Johan, billigt, jag vet. Men jag sov gott!
Vaknade. Hade syrgasslangar i näsan. Inte trevligt. De var faktiskt ganska obehagliga om sanningen ska fram. Upptäcker att jag har ont i halsen. Sväljer igen. Jo, jag har väldigt ont i halsen. Sköterska kommer förbi (inte mina snälla sköterskor sen innan utan främmande sköterska). Säger att jag har ont i halsen. Det får man tydligen av syrgasen. Halsflussont. Ja, så känns det, som en redig halsfluss. Undrar om operationen gått bra, men tänker att jag ska vänta till läkaren kommer, för frågar jag sköterskorna kommer de ändå bara att säga att läkaren kommer att prata med mig om det där.
Jag förstår att man blir sjuk av sjukhus. Att det bryter ner en. Man blir sjuk av att bli behandlad som sjuk. Man blir sjuk av all utrustning. Jag vill bara slita av syrgasslangarna i näsan, koppla loss mig från apparaterna på bröstet. När sköterskorna märker att jag piggnat på mig rejält den korta stund jag varit vaken kommer de och hjälper mig att bli fri från lite utrustning. För varje sak de plockar av känner jag mig bättre och bättre. Jag som alltid trott att jag trivs på sjukhus, när jag väl är inlagd vill jag bara slippa alla maskiner och all utrustning. Kliva upp ur sängen och slippa att bli behandlad som en sjukling. Så jag förstår att man blir sjuk av sjukhus.
När jag är frånkopplad från EKG:n och syrgasen har jag bara en fingerklämma kvar. Som noterar min puls och mitt blodtryck och sånt. Men den gillar inte min puls, apparaten börjar ideligen att pipa. Ahh, story of my life. Låg vilopuls. Sköterskan ler och frågar om jag är elitidrottare. Nej jag har bara alltid haft låg vilopuls säger jag. Idag växlar den mellan 40-42 slag i minuten, speciellt lågt efter en operation tydligen. Men blodtrycket är bra så de är inte så oroliga. Inte jag heller, på blodcentralen har de alltid konstaterat att jag måste sporta mycket, och jag har alltid skrattat och sagt att ja; ifall promenader mellan bilen och hemmet räknas. Förstår ifall pulsen blivit ännu lägre nu när jag faktiskt tränar.
Så nu är jag invalid. Fast det känns inte så. Det känns helst okej faktiskt. Väntar fortfarande på den fruktansvärda smärtan som ska infinna sig. Det bultar i foten, men det kan man väl förstå när de har sågat av benet i den. Köttsåret faschinerar mig, de har ju skurit sig igenom köttet fram till benet. Åå, synd på alla bandage, jag hade gärna kikat lite. Men imorgon ska jag till sjukhuset och lägga om såret, då kan jag mig få mig en titt. Jag har en stödsko som jag måste använda så fort jag belastar foten. Doktorn var noga med att det gällde alla sex veckorna. Bara att lyda order då, för även om jag känner mig tuff och enligt läkarna har en hög smärttröskel så vill jag inte förstöra min fot. Jag vill bli frisk och kunna träna och leka med Arvid. Så stödskon är min vän. Trots sitt utseende. På tal om utseende så har jag hittat min outfit för den kommande veckan. Stor T-shirt och leggings med dragkedja längst ner som jag får in bandaget i. Så såhär kommer jag att se ut ett tag nu:
Jag och min vän stödskon.
Lite suddigt men det gick inte att använda blixten mot spegeln.
Kommentarer
Postat av: Hanna
Vad bra att allt har gått bra! Visst blir man glad när sjuksköterskorna är som små änglar när man liger och känner sej lite utsatt i sjukhusbädden. Låter läskigt med narkos! bästa outfiten har du, typ en sån som jag har jämt när jag är hemma. minus skon dock :)
Trackback
