Talar du Kent?
Ni kan skratta om ni vill, håna oss vi rör oss ni står still. Du tar så lite plats, jag tar all. Men allt av vikt jag säger, har jag stulit ur en bok. Ur en klar himmel faller bomben ner. Jag vet var du tar vägen, när du är ensam i din säng. När jag blir grå, när jag faller, orkar du för två? Dom viskar du är tidlös men de menar omodern. Kom nu jag är kroniskt låg, bara mörkret hörs. Och i vårt land får man inte vara förmer, det här är Sverige, gråt när ingen ser. Just i ögonblicker när jag vaknar, hänger skuggan av hoppet kvar på mitt rum. Ät fett och socker tills du spyr, eller bli en fyra tons martyr. Så äckligt så korrekt, allt du säger smakar bara klibbigt, som mjölkchoklad som smält.
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men vet ni inte så vet ni inte. Talar du Kent? Det är egentligen helt relevant. Jag vet de som talar Kent, de som sätter ord. Att fråga om man talar Kent är egentligen som att fråga ifall man tänker. Reflekterar du? Har du ett utlopp, en tröst, en sanning som hjälper dig fram? Kan du plocka fram orden när allt känns som tyngst, det svarta svenska. Vågar du se? Ibland ser jag nära som lider, och önskar att jag kunde vara där. Älskade vänner som behöver. Mamma. Pappa. Men jag kan inte trösta, jag önskar att de kunde hitta det i musiken, för att sedan förstå att det finns där i dem själv. En gång ville jag ge hemläxa, jag ville sätta på henne hörlurarna och låta henne lyssna på en låt om dagen för att sedan förstå. Hjälp till självhjälp. Men det fanns inte där, det som jag ville skulle finnas. Så talar du Kent? En motiverad fråga. Ser du saker som de är. Ser du förfallet. Ser du lådvinsnostalgin? Ser du kärleken? Ser du det bitterljuva? Ser du livet?
Och jag vet ju hjärtat, att DU talar Kent. Och ibland saknar jag dig så att det gör ont!
