Livet från Idas håll

Älskar är ett starkt ord. Jag brukar vara sparsam med att använda det. Men dessa dagar är jag uppfylld av kärlek. Och lycka. Och visst vet jag att det är hormoner som rusar runt i min kropp, att amning ger ett lyckorus, att efter en förlossning är man psykiskt påverkad. Men jag är så glad. Och tacksam.

Jag älskar min man, vi förändras hela tiden och mognar och växer ihop. Johan är perfekt, inte som person, utan perfekt för mig. Och det är väl det allt handlar om?
Jag älskar Arvid, den lilla viljestarka tänkaren. Hans sidor och olater, hans underbara sätt med sin lillasyster.

Och jag älskar den lilla varelsen som sover på mitt bröst, totalt beroende av oss. Lilla Liv, som känns som det perfekta komplementet till vår familj. Som låter som en astmatiker på crack när hon är hungrig, men istället aldrig skriker.