Sakna sakna sakna!
Telefon med mitt stora hjärta idag:
"Men mamma, du behöver inte oroa dig så mycket, jag kommer ju snart hem igen".
Jag pratade alls inte om att jag var orolig, jag skulle inte säga nåt sånt till honom, utan vi skulle avsluta samtalet och jag sade att vi längtade efter honom, då svarade han sådär.
När jag var gravid tänkte jag på hur det skulle kännas att ha två barn. Att älska två. Kunde jag känna för någon som jag gör för dig? Svaret är nej, det går inte. Det spelar ingen roll om man har två eller fem barn, man kommer aldrig att känna samma för dem. Jag älskar dem båda, men på lika olika sätt som jag älskar Johan och Arvid. Det finns inget mer eller mindre, det finns bara kärlek. Familj. Men kärlek som tar sig i uttryck på hundra olika sätt, för de är olika på hundra olika sätt.
Och när en av dem inte är hos mig saknar jag denne. Jag saknar Arvid, min förstfödde, min stora pojke.
Han är allt jag ville ha. När jag väntade Arvid sade jag att jag inte brydde mig om ifall det var en pojke eller en flicka, men pressade man mig bekände jag att jag gärna ville ha en pojke. En mammas stora pojke, som kunde bli en storebror till sina småsyson, som kunde finnas där för mig en dag, som kunde vara som europeiska pojkar mot deras mammor. Arvid är också en särskilt mjuk pojke, kanske tiden vi hade ensamma formade honom. Kanske tar han för mycket ansvar för andras känslor (som jag), citatet ovan tyder på det. Han är lik mig på så många olika sätt, hoppas jag kan hjälpa honom genom livet, och kanske undvika visa smällar som jag gått på.
Mörkhårig jag och liten Arvid, ca 3 veckor.
