Livet från Idas håll

Han pratar och pratar och pratar... Det är aldrig tyst här hemma känns det som. Det kan vara enerverande och gå både mig och Johan på nerverna ibland, men samtidigt, är det så ljuvligt.

Vad gäller talet blir jag ibland förstummad över hur långt fram han tycks ligga. Jag har ju 26 barn i åldrarna 3½-6 på jobbet, och i vissa saker ligger Arvid närmre 5 åringarna än 3½ åringarna. Det här med rim är stort här hemma nu, han rimmar på allt, med både låtsasord och riktiga ord. Igår sa han: "Godnatt mamma-pamma. Det rimmar. Eller så kan man säga Ida-Pida..." Allt ska rimmas och ordas om.

Idag kom jag på honom framför spegeln, där han komponerade egna sånger. Han tittade på sin spegelbild, höll hänerna mot sina händer spegeln och sjöng "jag tittar in, i den magiska spegeln, jag önskar att lillasyskonet skulle komma nu". Bara sådär, hittade han på den sången nu. Lyckades få honom att upprepa slutet när jag väl fått fram kameran, så bara jag lyckas ta hem ett program så jag kan vända på filmen ska ni får se och höra. Jag bir så rörd, av hans vackra sång, av hans längtan efter lillasyskonet, av hans ord och kunnande. Min lilla pojke, när blev du så stor?

Nu är det hög tid att han klär på sig och vi tar oss iväg till förskolan.

Arvid när han damsög av golvet häromdagen, på eget initiativ, och fint blev det!