Dumma stora pojkar
Arvid kom gråtande till mig idag. Han hade ett rött märke i pannan. Tydligen hade han trampat på en sopkvast och den hade naturligtvis flugit upp och slagit honom i ansiktet. Han berättar själv att det var hans två år äldre kompis som sagt åt honom att trampa på den... Visst tar man det de säger med en nya salt, men om denna äldre pojke är jag benägen att tro på Arvid.
Jag hatar det där, att man inte kan finnas där. Kan inte hjälpa när andra barn är taskiga. Kan inte finnas där genom hela livet och hålla handen. Och såklart så gör man inte småttingarna en tjänst om man gör det heller. Det enda jag kan försöka göra är att ge honom tillräcklig självkänsla för att inte lyssna alltför mycket på såna dumma pojkar som den här stora.
Arvid grät i ca 2 minuter, jag pussade och tröstade, sedan ville han ut och leka igen så skadan var inte stor. Nu är han ganska fascinerad över sitt märke i pannan. Mammas stora kille.
Jag hatar det där, att man inte kan finnas där. Kan inte hjälpa när andra barn är taskiga. Kan inte finnas där genom hela livet och hålla handen. Och såklart så gör man inte småttingarna en tjänst om man gör det heller. Det enda jag kan försöka göra är att ge honom tillräcklig självkänsla för att inte lyssna alltför mycket på såna dumma pojkar som den här stora.
Arvid grät i ca 2 minuter, jag pussade och tröstade, sedan ville han ut och leka igen så skadan var inte stor. Nu är han ganska fascinerad över sitt märke i pannan. Mammas stora kille.
Kommentarer
Trackback
