unwell
Har en ensam kväll och sitter i soffan. Det är nedsläckt. Jag kommer ihåg när jag alltid tände en kandelaber på kvällen, bara jag och min ensamhet. Jag lyssnar på den här låten. Från en annan tid, en tid då detta var mitt liv. Jag får fortfarande rysningar av musiken. Jag vet inte om det är låten som är bra egentligen, hellre det den representerar. För den står för en tid i mitt liv då det kändes såhär. Vartenda ord. Verkligen kändes. Då jag sprang mellan skuggorna och luftboxades utan att någonsin slappna av. Då unwell var jag, - little impaired.
Minns vartenda ord. Rysningarna fortplantar sig. Blicken försvinner i fjärran.
Skönt att kunna blicka tillbaka på det som en annan tid.
Skönt att nu är nu.
Och hur det nu var så gör prövningarna oss till dem vi är...
