Känslor som svämmar
Har så många känslor att de skulle kväva någon som stod med båda fötterna på jorden. Utan förvarning går jag genom toppar och dalar, som glädjen när jag möter barnen på jobbet, känslan av att en liten stund i deras liv få hålla deras hand och leda dem en bit på vägen. Natta barnen, Liv somnar som en ängel, Arvid och jag läser Herkules i soffan innan han tassar in i sin säng och sätter sig och kollar i en bok. Toppar.
Men:
Tårar bränner till bakom ögonlocken när jag minst anar det. Den där pojken på jobbet som har min döde väns ögon och uttryck. Jag vänder bort blicken ibland när likheten blir för stor. På fritids finner jag en ung vuxen som arbetsprövar och han slår an en annan sträng i mitt hjärta. Fumligheten, det uppsluppna valpiga beteendet med barnen. Det klumpiga leendet och sättet att söka kontakt. Han är E och jag har skulder att betala. Det talas om att han tröttar ut, eller att man får "ha överseende". Jag drar en gräns där och då, säger att han är välkommen till vår klass. Försöker förklara kopplingen för fritidspedagogen men tappar nästan rösten. Alla ska ha en plats och höra till i samhället, är inte det vad vi lär ut? Dalar.
Johan undrar ibland hur jag kan känna så mycket, analysera så mycket, vara så mycket. Jag svarar att jag hellre känner allt i toppar och dalar än att leva i jämnmod och aldrig känna kittlingen i magen när man är på toppen eller överlevnadsinstinkten kicka in när man närmer sig en botten. För vad är livet om inte känslor?
Men:
Tårar bränner till bakom ögonlocken när jag minst anar det. Den där pojken på jobbet som har min döde väns ögon och uttryck. Jag vänder bort blicken ibland när likheten blir för stor. På fritids finner jag en ung vuxen som arbetsprövar och han slår an en annan sträng i mitt hjärta. Fumligheten, det uppsluppna valpiga beteendet med barnen. Det klumpiga leendet och sättet att söka kontakt. Han är E och jag har skulder att betala. Det talas om att han tröttar ut, eller att man får "ha överseende". Jag drar en gräns där och då, säger att han är välkommen till vår klass. Försöker förklara kopplingen för fritidspedagogen men tappar nästan rösten. Alla ska ha en plats och höra till i samhället, är inte det vad vi lär ut? Dalar.
Johan undrar ibland hur jag kan känna så mycket, analysera så mycket, vara så mycket. Jag svarar att jag hellre känner allt i toppar och dalar än att leva i jämnmod och aldrig känna kittlingen i magen när man är på toppen eller överlevnadsinstinkten kicka in när man närmer sig en botten. För vad är livet om inte känslor?
Kommentarer
Trackback
