Platsen där du är nära

Mina fötter följer vägen, svänger höger på en snart obefintlig stig. Ögonen spelar över marken och jag parerar stenarna som sticker upp. När det blir allt stenigare vet jag att jag är nära. Så öppnar sig plötsligt vägen och allt blir ljust.

Det lilla huset. Gläntan. Magin ligger kvar.
 

Här minns jag dig. Här tränger sig inte allt brus på.
Jag har andra minnen av dig, som hör ihop med bruset. Med världen utanför skogen och gläntan. Många minnen. Bilåkning, musik, Korsta, middagar, filmkvällar, Heath Ledger, Audi, båtåkning och vattenskidor.

Men vid den lilla stugan berättade jag mina tankar för dig. Och du skrattade inte bort dem. Du var en vän som tog mig på allvar, bortsåg från alla mina utspel och tonårsfasoner. En gång berättade jag att jag ville bli naturfotograf. Men att jag aldrig skulle kunna tjäna pengar på det. Du sade att det skulle gå om jag blev tillräckligt bra. En annan gång skrattade jag och lade ut texten om varför en viss musik var bättre än annan, mer äkta. Då lyssnade du på musiken och gav mig dina tankar.

Du trodde på alla mina nycker. På mig.


Ibland känns det som att jag tappar tron. Alla ord jag sa på begravningen växer i min mun och jag ville säga bättre. Men jag ville säga dem till dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0