Livet från Idas håll

 

Hon är ett solsken för det mesta, vår tjej. Men hon har ett humör som heter duga, och som bara visar sig mer och mer ju äldre hon blir. Kombinerat med en integritet jag knappt sett hos barn i hennes ålder får hon det svårt stundtals. Som idag, då hade hon nog det värsta utbrottet hittills.

 

Jag vet inte ens vad som utlöste det, tror det var frustration över att inte bli förstådd, som resulterade i att hon satt arg och skrek i sin barnstol. Eftersom hon inte ville ha nåt från nån så ville hon inte bli lyft ner, och heller inte komma i knät. Hon ville inte ha frukt och blev nästan hysterisk då Johan började skala en apelsin åt sig själv. Smånävarna hytte och gesterna var inte fina det vill jag lova. Jag lyfter in henne på hennes rum och då smällde hon igen dörren åt oss. Sen var det hopplöst att försöka hjälpa henne, jag försökte lämna fram en napp vilken hon kastade ut genom dörren för att sedan slänga igen den. Sedan gick hon till sängen och lade sig under lakanet och grät hjärtskärande. Snutten jag lade fram gick samma väg som nappen, täcket åkte på golvet. Vi försökte gå in både jag och Johan och prata med henne men det gick inte att nå fram och hon markerade tydligt att hon inte ville ha hjälp/sällskap.

 

Jag vet att vissa barn behöver få vara ifred när de blir såhär arga, och jag sa det till Johan också, men samtidigt vet jag själv hur det är att känna sådär. Helst ville jag bara krama om henne men jag försökte göra nån slags kombination av att visa att vi fanns där samtidigt som vi respekterade de gränser hon satte upp, och alltså väntade jag utanför. Till slut när hon lugnat sig lite lade jag mig bredvid henne, och när hon var ytterligare lite lugnare så pekade hon efter nappen och snutten och kröp upp på min arm. Där drack hon välling och sen var hon pigg att komma upp en liten stund till. Nu ligger hon och nattar med Johan och är vår glada goa lilla tjej igen.

 

Min lilla mini tonåring. Tro mig, jag har jobbat i förskola i flera år, haft hand om över hundra barn i min verksamhet och sett många med stor integritet och hett humör. Men Liv är 1 år och 8 månader.

Jag vet att det kan vara jobbigt att vara som hon, för hon är på många sett en kopia av mig. Många säger att deras barn har så hett humör och så vidare men uppvisningar som den här är nåt i särklass, jag vill bara häva utbrottet för jag vet hur kämpigt det blir för henne.

 

Om några år kanske jag kommer gå tillbaka till den här texten och läsa vad jag skrev om Liv och minnas att det var i den här åldern som hennes person verkligen kom fram. Min älskade tjej med så mycket känslor att de tar över ibland. Jag ska försöka finnas vid hennes sida i känslostormarna.