Tankar från ett frö
Jag och familjen är på busfabriken på barnkalas. Johan jagar runt med Liv och Arvid har jag inte sett till sen vi kom, han och bästisen Milo röjer nog... nånstans. Själv är jag alldeles matt. Det är inte så mycket miljön (hundratals skrikande barn som springer omkring som galningar) som att jag är trött och idag lite missmodig. Viktiga pusselbitar i mitt liv är på helt fel plats och inte alls i form och det kommer ikapp mig ibland. Hur jobbigt det känns. Hjälplösheten. Ensamheten som jag faktiskt också känner inför det här. Och vet ni? För en gångs skull pratar jag inte yta, inte materiellt, inte huset som aldrig får beställas eller tomten som ska bli färdigställd. Jag menar inte fem jobbiga dagar kvar till bf och förlossning med allt vad det innebär. Det handlar inte om att flytta och rycka upp allt man känner till och barnens hem och trygghet. Det handlar om mer djupgående och tunga saker än så. Sånt som är livet självt och som man inte rår på... bara bär på...
Kommentarer
Trackback
