Livet från Idas håll

Jag är så trött på att vara "modig". På att vara den som sticker ut hakan, den som säger stopp, nu går vi åt ett annat håll, nu lägger vi om vår attityd, nu ändrar vi inställning. På mitt jobb är jag den som vågar. Jag är inspiratören. Jag älskar mitt jobb, när jag får tid i barngruppen, när jag får planera, genomföra och reflektera en aktivitet. Jag hatar mitt jobb när jag får gå emellan kollegor och barn för att förhindra en kränkning, utan att trampa någon på tårna. När jag ska få alla att känna sig kompetenta och duktiga samtidigt som jag måste få dem att inse att man inte får bete sig på ett visst sätt mot små barn.

Min chef säger att jag är modig. Att hon önskar att fler skulle vara som jag. Fina ord, men hur mycket är de värda när man tar striden? När man är proffesionell och vågar ta diskussioner till en teoretisk nivå såväl som en praktisk... När man hör viskningarna bakom ryggen... Jag tror inte att jag är något, men jag VET att jag är här för barnen. Det här är mitt jobb, det är inte min hobby eller mitt fritidsintresse. De här barnen är inte min familj, jag ska ständigt hålla en hög nivå. Jag ska bete mig på samma sätt mot barnen när jag är ensam som när chefen eller deras föräldrar är där. Allt jag gör med barnen ska jag kunna göra inför publik.

Jag är så trött på att vara modig. Men jag måste förhindra ännu en kränkning. Våld är ALLTID fel!