Livet från Idas håll

• Vasen Dagg från svenskt tenn.
• Glasasken Vitriini från Iittala, liten rosa, att ha mina smycken i.
• Flygbiljetter till London och Lisa, Alex och lilla Abigail, musikal och shopping (uggs!)
• Eames gungstol, att gunga i med Vidar.
• Tavlor från Carolina Alotus.
• En inramad svart-vit bild, fotografi till min byrå i hallen. Gärna av något som ligger mig varmt om hjärtat men ändå är arty.

Som ni ser, en diger lista. Och detta är bara toppen av ett isberg. Mycket specifika föremål vinner mitt gillande.

Som tur är blir jag också glad för en tanke, en blomma, en kram, ett kort, ett besök...

Tänker att jag ska ringa Kristin. Men just ja hon jobbar ju sen ett halvår tillbaka. Selma är på förskolan nu. Okej men jag ringer Helena. Fast hon jobbar också.

Känner mig i osynk med Sundsvall. Alla där går framåt, de jobbar, de lever sitt liv, oavsett Ida 100 mil bort. Ibland känns den här distansen som en förbannelse. När jag missar min mormors 75 års fest. När jag inte är där på nåt av mina syskons kalas.

Väl hemma försöker jag hinna med alla och har en liten knut i magen hela tiden, för jag vill ju ge mer. Visa alla att de är viktiga. Svarar på outtalade signaler och pusslar pusslar pusslar. Vänner, syskon, familj... Älskade älskade ni!


Mitt i allt detta dåliga samvete är det skönt att någon förstår. Nån som vet att han är så viktig för mig. En del av mig på samma sätt som ett nära syskon.

Johan: Inte behöver du stressa ihjäl dig för att träffa mig. Jag finns kvar här när du har tid också! Säg bara till så ses vi, och hinner vi inte, då hinner vi nästa gång! 

Nämnde jag att han är en av mina bästa vänner?

Den här har egentligen legat klar en stund på datorn, förutom slutet av december som jag petade ihop lite snabbt ikväll. Mitt år 2011. Ett år som nästan bara var bra, förutom det där mörka hemska.

Januari:
Året inleddes alkoholfritt (av naturliga skäl) hemma hos Henke och Cissa. Vid tolvslaget stod vi på deras tak och tittade på fyrverkerierna i hamnen och jag sneglade lite på min gamla lägenhet på samma gata. Den där jag bodde själv och redde mitt eget liv, i medgångar och motgångar. Tänkte att så mycket har hänt och jag är väldigt lycklig idag. Gift, gravid, med goda vänner och en bättre relation och distans till min familj än någonsin.

 Efter vårt ”jullov” i Sundsvall bilade vi hem till Malmö, körde i ett streck under en dag och lovade oss själva att aldrig göra om det. Hemma i Malmö tog jag snabbt upp rutinerna och kontakterna med vännerna här, vi har middagar och spelkvällar.

 Jag har mycket problem med fogarna, som jag haft ända sen vecka 15, vilket jag också har intyg på från sjukgymnast och läkare. Träffar en doktor Olga på sjukhuset för samtal om eventuell sjukskrivning och blir så otrevligt bemött att jag börjar gråta. Hon påstår bl.a. att man inte kan han problem med fogarna så tidigt för att livmodern inte är så stor. Hört talas om hormoner? Hon sjukskriver mig i alla fall 25% kommande två veckor, vilket underlättar lite för mig.

 I januari var vi också på det första ultraljudet, vilket kändes som ett stort steg framåt i graviditeten. Nu vet vi att den lilla skrutten där inne lever och verkar må bra. Däremot var det en tjurig rackare som inte ville visa om det var en pojke eller en flicka, men i efterhand tyckte vi båda att det var ganska skönt att inte veta så tidigt…

 Februari:
Jag har en turbulent tid på jobbet med en ny kollega som är väldigt dramatisk och gillar att ställa till konflikter. Lustigt nog så misslyckas hon med sina avsikter att vända upp och ner på stället och söndra i arbetslaget, utan jag och övriga kollegor blir snarare mer jämspelta och ärliga.

 Min sjukskrivning följs upp av en annan läkare som konstaterar att mina besvär är vanliga och att jag tillhör en av de största riskgrupperna vad gäller problem med foglossning och ischias. En annan riskgrupp var kockar, minsann. Han sjukskriver mig 50% och uppmanar mig att inte tveka att höra av mig om jag inte blir bättre. Att slippa de långa dagarna i kombination med att ansvara med för det administrativa istället för den fysiska verksamheten gör underverk för mig och jag känner hur roligt livet är när man kan gå utan smärta. Min ansökan om havandeskapspenning till försäkringskassan godkänns också, vilket innebär att jag bara kommer jobba till april.

 Jag träffar tjejerna, Hanna och Emelie så gott som varje vecka och vi bakar och lagar mat tillsammans, samt funderar över livets stora och små frågor.

Mars:
Mars månad började med en av 2011 års absoluta höjdpunkter då vi åkte till London över en weekend och hälsade på Lisa och Alex. Tre underbara dagar då jag och Lisa shoppade på Oxford Street, killarna besökte alla pubar i centrala London, vi gick på musikal, åt massa traditionell engelsk mat (blä!), strosade runt i mysiga Camden Market och mycket mer. En bonus var att älsklingskusinen Hanna bodde i London då, så vi träffade även henne och gick på museum.

 Vi har besök av min mamma. Vi har besök av mina svärföräldrar. Arvid fyller 4 år och firas med paket på sängen. Arvid har ett eget födelsedagskalas där vi lånar mitt jobb för att hålla festen och är dessutom bjuden på tre andra, vilket innebär kalas varje helg den här månaden.

 Jag har börjat jaga efter en barnvagn och faller för en ny modell varje vecka känns det som. Många aspekter att ta ställning till och det blir väldigt många besök på babyaffärer!

 April
Arvid är sjuk igen samtidigt som Johan har mycket på jobbet och jag jobbar mina sista dagar på Möllebacken. Världens bästa tjejer, Emelie och Hanna ställer upp och gör ett schema så att de kan ha honom de dagar som behövs innan jag slutat.

 Det blir underbar vår och vi börjar äta middag på uteplatsen. Cyklarna kommer fram och Arvid leker mycket ute i trädgården med grannpojkarna. Jag går på regelbundna kontroller hos barnmorskan, äter järntabletter för mitt järnvärde, beställer ett uppfällbart skötbord till toaletten och rensar och gör plats för babykläder i en av garderoberna i vårt rum.

 Jag och Arvid åker till Sundsvall över påsk och firar tredubbelt kalas för mina bröder och för Arvid. Jag hinner med att träffa massa kompisar i Sundsvall men som vanligt hinns inte alla med och jag får lite dåligt samvete.

 Det roligaste under april månad är att vi går på rutinultraljud i 3D, där vi verkligen får se vår lilla bebis. Vi har världens roligaste och bästa sköterska som på min förfrågan noga undersöker om det är en pojke eller en flicka. Johan ifrågasätter hur hon så tydligt kan se och efter att hon upprepade gånger förklarat vad det är han ser på skärmen konstaterar hon bara att Jag kan inte beskriva bättre än så. Antingen ser man eller så ser man inte. Johan blev i alla fall övertygad då hon satsade sin årslön på att det var en liten flicka där inne, och själv är jag tårögd på britsen. Babyn är frisk, det är en flicka, och snart är hon hos oss. Vi bestämmer oss för att hålla det hemligt för våra familjer, speciellt eftersom några av dem inte tyckte vi skulle kolla alls.

Maj:
Jag har lugna dagar och lunchar med kompisar, går på stan i sakta mak, hämtar Arvid tidigt från förskolan. Vi åker på kosläpp tillsammans med Hanna och Emelie och ser när de släpper ut korna i hagen efter vintern. Arvid och jag går på barnloppis i folkets park där Arvid köper filmer och My little Ponies för sina egna mynt. Min pappa kommer på besök och har till min fasa inte bokat nån hemresebiljett när han kommer. Vi går på sommaravslutning på Arvids förskola tillsammans och när pappa reser till Sundsvall åker Arvid med honom för att vara hos Martin en vecka.

 Johan har after work två helger i rad innan förlossningsdatumet och jag har egokväll med mig själv och hyrd film, samt äter B&J (half baked naturligtvis). Johan fyndar ny kyl och frys samt spis när Media Markt slår upp portarna på ett nytt varuhus så dagarna innan beräknas födsel är mitt kök ett kaos med gamla och nya vitvaror överallt.

Juni:

Det är galet varmt och jag väntar och väntar på babyn. Johan frågar mig hela tiden om det kommer att hända snart och jag svarar att jag inte vet förrän det är dags. Vi har fem tjejnamn (läs jag) som vi väljer mellan:

Annie (var länge favoriten)

Liv

Isolde

Juni

Elise

 Arvid kommer hem igen, vi passerar BF och jag går på överburenhetskontroll. Samma dag som överburenhetskontroll släpper slemproppen och jag bara vet att det kommer att hända den dagen. Samma dag är det temaavslutning på Arvids förskola och picknick med sånger och medaljutdelning. Arvid får medalj med motiveringen att han alltid låter alla kompisar vara med och jag står småsnyftandes med hormoner upp i halsen och mensvärk i ryggslutet. Senare samma kväll startar värkarna och 2½ timme senare är Liv född. Det syns på en gång att hon är en Liv, trots att det varit det förslag jag känt minst för innan.

 Min mamma kommer på besök och myser med barnen. Johans föräldrar är ute och campar med husbilen och kommer på besök några dagar. Vi firar midsommar med Johans kompisar Ulrik och Xiao och deras barn och sen kommer äntligen Nina på besök, något som varit på gång i två år. Vi åker till Köpenhamn och strosar på stan och äter en massa goda sallader.

Juli:

Vi åker på semester i Sundsvall. Härliga veckor i sommarstugan i Bjäsbodarna, dock inte heller detta året konfliktfritt. Men vi får flytta in och har en relativt ostörd semester. Barnen får en kusin, lilla Thea, som från början heter Lisa men sedan byter tillbaka till Thea. Vi träffar kompisar och släkt, och jag jobbar parallellt med Irvanad C-uppsats till hennes examen.

Augusti:

Vi har dop för Liv. Jag ringer upp en gammal vän och det resulterar i att bästa Maja sjunger jättevackert på dopet och dessutom återförenas vi allihop. Vi går på dop för Jonas och Lenas lilla Viggo, i Stöde kyrka, där en väldigt trevlig vaktmästare tar oss upp i kyrktornet så vi får se utsikten därifrån. Vi får också kolla in det gamla urverket i kyrktornet, något som jag älskar, kyrkoskadad som jag är.

 Jag får ett obehagligt telefonsamtal och får veta att en nära vän har dött. Allt blir lite svart de dagarna samtidigt som vi åker på släktträff för Johans släkt. Jag funderar mycket och känner mig ensam i mina tankar. Vill prata massa om min kompis men ändå inte. Tänker och vänder på saker. Börjar fundera på ödet, eller livet. På ifall  man kan vara förutbestämd till ett kort liv redan från födseln. På om man kan vara märkt av sådant. På hur en person kan vara borta för alltid när jag kan höra hans röst i mitt huvud. På var du finns? Jag undrar fortfaranade.

 I slutet av augusti åker vi tillbaka till Malmö igen. Vi firar vår bröllopsdag. Vi firar tre år tillsammans. Jag tar sedan flyget tillbaka till Sundsvall och går på begravning för min vän. Jag gråter så magen får kramp, sedan håller jag tal utan att ha förberett något. Undrar fortfarande vad som hände och var du är.

September:

Vi åker till bokskogen och firar skogens dag med våra kompisar Adam och Maria och Mira och Loke. Jag får för mig att börja spela tennis, och är otroligt dålig på det. Johan börjar på ett nytt jobb. Jag börjar träna på Sats igen efter sommaren eftersom Liv kan börja vara i minisats. Tränar sedan minst tre ggr i veckan. Arvid börjar på en idrottsskola som heter knatteskutt. Varje torsdag åker vi till Lund och hälsar på Maria med familj, detta gör vi hela året.

 BVC ordnar en föräldragrupp och där lär jag känna Emelie N. Hon har en liten Elliott som är fem dagar yngre än Liv. Vi bestämmer träff på öppna förskolan och ses där, jag bjuder hem henne till mig på fika. Vi babblar på och jag pratar vitt och brett om allt och inget. Håller sen på att bita tungan av mig när hon avslöjar att hon jobbar som psykolog. Men den nervositeten kommer jag snabbt över och vi träffas flera gånger i veckan under resten av året. Vi introducerar våra män för varandra och Johan och Tobias kommer mycket bra överrens, så vi börjar även umgås litegrann alla fyra.

 Annars reser Johan mycket med sitt nya jobb och jag leker ensamstående med barnen. Det fungerar bra, Arvid tycks trivas mycket bra med att vara hemma från förskolan varannan dag, han är lugn och mysig att ha hemma. Vi tar med Varg och Lisa och går på Cirkus, och äter gotta och köper snurror som lyser.

Oktober:

Johan fyller år. Maggan och Lennart är på besök. Jag umgås lite med mina grannar som är föräldralediga men mest träffar jag Emelie N, från föräldragruppen. Hon börjar också träna på Sats så vi har ungefär samma dagsrutiner. Johan fortsätter att resa mycket, jag och Arvid firar halloween i folkets park för oss själva, då Johan är norr i landet. Vi missar kusin Theas dop vilket jag tycker är jättetråkigt.

Emelie H får lilla Ellis efter en lång väntan. Hanna och jag handlar en härlig goodiebag till henne och besöker henne på sjukhuset.

 November:

Jag bjuder Johan på musikalen Les Miserables då jag fått köpa biljetter billigt från jobbet. Det blir en annan av årets höjdpunkter, SUPERBRA! Kusin Hanna kommer på besök och vi promenerar tillsammans och har sköna dagar, även om jag är lite trött och kanske inte världens bästa värd eftersom Liv fortfarande vaknar på nätterna. Johan reser till Finland. Arvid tar hem kompisar och får följa med kompisar hem. Jag hänger på Emelie N på en fotoredigeringskurs för att lära mig använda redigeringsprogram till mina bilder. Vi gör några turer till Ikea, jag blir bättre på att fota manuellt medsystemkameran och framkallar och förstorar lite bilder.

 December:

Jag fyller 25 och har en liten fest för ungefär 10-12 kompisar. Emelie N och jag har Twilightkväll. Arvid går lucia på förskolan och båda barnen är pepparkakor. Vi går på julbord med Johans jobb på kasinot där maten inte alls imponerade. Emelie N och jag äter Ikeas julbord som är bättre. Jag saknar ett telefonsamtal på min födelsedag och sitter med tårar i ögonen och telefonen i handen på din födelsedag.


Vi åker upp till Sundsvall och firar jul i flera dagar med min familj och Johans familj. På nyårsafton är vi i Kovland och firar nyårsafton med Olov och Camilla och barnen. Sen så bilar vi såklart hem på en enda dag och lovar oss själva att aldrig göra om det!

Angående det här med att lära mig alla manuella inställningar på systemkameran...

"Det här med att lära sig fota manuellt är som sex måste vara för killar i början... massa knappar man ska hitta och lång tid att förbereda kameran för att få till en riktigt bra bild. Helst vill man ju bara ställa på autoläge och trycka av..."

Eftersom jag inte tränar idag eller imorgon fick jag ett infall och skulle platta håret. När jag sprayade i värmeskyddet tog jag den äldre flaskan, som jag alltid använde innan. Jag använder sällan den nu för jag tycker att det nya är bättre men blev det av någon anledning det här. Och doften... Snacka om att dofter kan väcka minnen till liv...

När jag bodde i Granlo klippte jag mig i en page. Och plattade håret varje dag i stort sett. Det var i samma veva som jag träffade Johan, var konstant snyggklädd och sminkad. Och jag bodde tillsammans med Hanna. Den här doften får mig att tänka på den tiden. På att bo med världens bästa, dejta världens bästa. En tid som på ett sätt var den bästa i mitt liv. På ett annat sätt den absolut värsta.

Men fokus på minnena. Lilla hjärtat, min fina Hanna. Idag har jag på mig de blå cheap mondayjeansen, tillsammans med min favorittröja. Omedvetet har jag valt kläder som även de är från den tiden. Vi hade så otroligt roligt, pratade långt in på nätterna, inredde balkongen med "turklyktor" från indiska, bytte kläder, skor, smycken. Lagade lite mat men åt desto mer nutella. När vi inte var med varandra hade vi kontakt över telefon, drömde hon en mardröm när jag var i skolan så ringde hon, fick jag fel i hjärnan och massa issuestankar så ringde jag. Behövde vi smakråd så ringde vi, var en av oss ute så ringde vi. Jag körde henne i Sofias lilla Nissan Micra, vi lyssnade på Britney Spears på hög volym, eller ännu hellre Kent. Mitt i en låt kunde hon säga: Det här stycket, jag tänker på när vi var på konserten i Eskilstuna, kravallstaket... Det var nog där allt började, hon och jag, roadtrip i Sverige.

Och nu... Även om vi inte hörs och pratar så ofta så är allt detsamma. Få betyder som hon gör. Hon får mig att slappna av, att hitta mig själv. Vi "leker". Skrattar massor. Hanna höll världens finaste tal på mitt bröllop, om att jag aldrig skulle sluta vara den jag är. Ett tal från den tiden. Och hon hjälper mig hålla fast vid den personen. Kentkonserten förra sommaren, när vi var på stan sist jag var hemma... Vi hittar alltid tillbaka! 

"En nystart, jag tänker nya tankar, men allt det där du föll för, finns fortfarande kvar. Allting har förändrats, men jag känner likadant"

Jag har tänkt länge att jag ska förtydliga mig en gång för alla, då jag gärna slänger in ett ord i den här debatten, men kanske inte har löpt linan fullt ut, trots att jag känner att jag står med torra fötter så att säga.

Genusdebatten
Genusdebatten är skev och har tagit en rejält dålig riktning! Detta har vi alla "feminister" att tacka för, som verkar anse att enda sättet för tjejer att slå sig fram i världen är att de blir män. Rosa på en flicka?!?! Fasa. Och ve den som rakar sig under armarna eller verkar trivas med att vara hemma med barnen...

Genus handlar om att ingen ska begränsas utifrån sitt kön. Det finns sju diskrimineringsgrunder inom arbetslivet och detta är en av dem. Det är en självklarhet för mig som pedagog, likaså för mig som mamma. För de flesta tror jag, och ändå stöter man ofta på människor som blir störd eller inte alls förstår. Eller ännu värre, de som försöker men helt enkelt har helt fel syn på vad genus egentligen handlar om. De som kallar sina barn hen, istället för han eller hon, de som tycker att flickigt är fult och fel, en "könsroll". Att helt plötsligt börja klä ut flickor till pojkar eller förbjuda dem att använda lackskor, prinsesskänningar, rosa... Det är att begränsa dem på det sätt som man strävar efter att motverka! Likaså att förvägra pojkar att leka lekar som klassiskt ansetts som typiska "pojklekar", eller plocka bort alla leksaker som anses vara genusbetingade, till exempel kokspisen, familjehörnan med dockor, bilarna eller tågbanan. Helt fel!

Jag är så trött på genusdebatten, själva faktumet att det finns en genusdebatt är ju exakt vad man vill motverka. För den lägger ju fokus på ifall barnet är en pojke eller flicka, vilket genus de har. En individdebatt är att föredra. Vem är Kalle/Anna, vad tycker just han/hon om att göra. Detta är vad jag lägger fokus på i mitt arbete och kämpar för att få andra att göra också.


Barnkläder
Ja, det är ingen diskussion om att det är sjukt att overaller som är tänkta för flickor och hänger på den avdelningen på barnklädesaffärerna inte bara håller värmen sämre utan dessutom är svårare att röra sig i då de ofta är insvängda i midjan. Detta eftersom "flickor inte leker lika aktivt som pojkar utomhus". Det är också väldigt konstigt att när man handlar kläder på flickavdelningen så är dessa mindre i strl än motsvarande centilong på pojkarnas avdelning. En centilong är väl alltid en centilong?
Detta är sjukt, men det är inget jag vill eller orkar ta striden eller debatten för. Andra gör det, och det är bra, för visst vill jag att Liv ska kunna vara ute lika länge som Arvid även om hon väljer en overall som är rosa till färgen (även om det är troligt att Arvid skulle välja den rosa med). Alltså är det bra att debatten om det skeva inom barnklädesindustrin förs, men det är inte min debatt, av den enkla anledningen att jag inte brinner tillräckligt mycket för detta.

Mina barns kläder däremot, engagerar mig och tänder en gnista när det blir diskussion. Det är i det här ämnet jag vill förtydliga var jag står. Självklart får Liv ha rosa kläder! Jag tycker till och med att det är fint, har själv en del rosa plagg i min garderob. Men lika självklart borde det vara att Arvid får ha rosa kläder. Lika självklart är det att han får det. Inget av mina barn ska begränsas i sitt stilval utifrån deras genus. DET är genustänk. Så kommer vi till sist till det ämne där debatten brukar hetta till: klänning på en pojke?!?

Självklart är det så att det är jag som förälder som bestämmer vad jag köper till mina barn. Och att springa ut och köpa en klänning till sin son bara för att visa hur fritänkande man är, är också ett skevt genustänk. Om du däremot tycker att din son är väldigt fin i klänning, och barnet håller med, så är det klart att du ska köpa det till honom. Av samma anledning som jag köper randigt och blått till min son. Att ha ett bra genustänk är att inte ha något genustänk! Jag köper inte klänningar till Arvid, av den enkla anledningen att jag inte tycker att det är hans stil, jag tycker inte det passar hans drag. Och så länge jag köper kläderna bestämmer jag, med mer och mer inrådan från barnen ju äldre de blir. Än så länge är de så små att jag ensam bestämmer. Men, när Arvid däremot får en klänning av Mira som hon vuxit ur, och han älskar den, vill gärna ha den på sig, hemma, på förskolan, på mataffären, så är det inte min roll att vägra honom det! Varför skulle jag? Ska jag motivera min vägran med att pojkar inte får ha klänning? Säger vem? Det är bara biologin som begränsar vad de kan och inte kan, inte deras genus. Det är inte vår plats som föräldrar/vuxna att föra in våra egna föreställningar gällande vad pojkar respektive flickor bör vara i barnens värld, så pass borde vi veta vid det här laget att världen är föränderlig, och att saker och ting inte ser likadana ut för oss som de gjorde när våra föräldrar var små, så varför skulle de göra det för våra barn?


Det var allt för mig, hoppas jag gjorde klart att min flicka gärna får ha rosa, likaså min pojke. Och att ett bra genustänk är att bortse från genus. Cred till er som läst ända hit, det kan bli dryg läsning för den ointresserade.

Liv är söt i rosa.

Mina inköp. Pastalunch med sallad, mjölk, filmer, B&J's och en Gorby till middag.
 
 Jag vet inte vad på den här bilden som skulle göra Johan mest upprörd, glassen, Gorbysen eller det faktum att jag betalat för att hyra två filmer som jag redan sett. Tur att han inte är så flitig läsare, vi kan ju hålla det här för oss själva va?

Och just det, Gorbysen... Jag har inte ätit såna sen jag bodde hemma hos mamma och pappa, och det är nästan tio år sedan, så visst var det dags igen? Jag har ett minne av att man ska micra dem hårt för att få knapriga kanter, någon som har större erfarenheter av piroger att dela med sig av?

Ahh, detta är min "egentid", en sann tonårskväll.

Så ful och eländig jag känner mig dessa dagar. Måste ha drabbats av en "manlig förkylning", för den känns mycket värre än vanliga förkylningar. Idag till exempel blixtrar det till i vänster sida huvudet varje gång jag rör huvudet och så strålar värken som ner i tänderna, men bara de på vänster sida. Det måste vara mitt immunförsvar som spökar. Är det så här killar känner sig varje gång de är fökylda? 
Det värsta är att jag för första gången fått förkylningsbesvär med linserna, kan inte sätta i dessa utan att ögonen exploderar av smärta, också är de konstant lite rödsprängda.

Så i kombination med att jag snorar hela dagarna, är allmänt tung i huvudet och dessutom inte kommer så bra överrens med min frisyr så måste jag dessutom gå runt i glasögon!! Jag använder ALDRIG glasögon, det är liksom inte jag. Johan glor förvirrat på mig varje gång vi får ögonkontakt dessa dagar (går mest runt med nedböjt huvud) eftersom han aldrig sett mig i glasögon innan.

Jo, och så till på köpet så är det inte alls vårigt och varmt som jag tänkt mig, utan kallt och småregnigt. Jag har ingen jacka som jag kan stänga igen att ha på mig, utan måste då gå runt i Johans regnjacka, ca 100 strl för stor eller nåt. Armarna går nedanför mina händer...

Japp, så måla upp en bild av ful frisyr, glasögon och rödsprängda ögon, inget smink (funkar inte med ögonen), mage som liksom hänger ner och dominerar bilden och för stor ful regnjacka. För att fullända looken trycker jag en militärgrön truckerkeps som det står EA Games på på mitt huvud.

That's me!

Vi gillar att baka, så det får bli något jag gör på min fritid. Oftast tillsammans med Arvid förstås.

Haha jag vet, fantasin var kass... Men det ser väl ganska ovanligt ut med Arvid bakom soffan liksom...

Gah, vad svårt. De är liksom inte så vanligt förekommande i det här hemmet, där jag mest står för fotograferandet... Här är en av de nyaste jag kunde hitta där det bara var jag på bilden, från när vi var i London och åt english breakfast...

Ja, minen är knepig men det är lite svårt att se entusiastisk ut med kniven och gaffeln i hand...

Förra sommaren på Skånes djurpark.