Livet från Idas håll

Jag är nog den enda människan som kan få ångest av att titta på moln. Men de är ju ingenting, samtidigt som de verkar så kompakta och riktiga. När jag flyger flygplan inträffar minst en gång per flygning att jag får ta ordentligt tag i sätet och blunda litegrann. Det är en slags återkommande mardröm att jag ska kliva rakt ut på molnen, som ska visa sig vara mjuka och fluffiga och... ingenting. Och jag ska falla igenom och ångra mig, i panik. Den bilden har stannat på min näthinna, jag tror den påminner om en återkommande mardröm jag hade när jag var barn, det var också något om att falla. Vaknade kallsvettig flera gånger med samma dröm. Så därför är jag nog den enda människan som får obehag av att titta på stora moln i rörelse.

Vi är trötta i min familj. Igår stoppade jag en dödstrött Arvid i säng redan kvart i sju, och medan jag gick på toa för att kissa somnade han lugnt, utan kvällssaga. Sedan satt jag vid datorn i en timme ungefär, läste bok på soffan i en timme, och gav sedan upp. Tio i nio gjorde mannen och jag oss klara för sängen, sen låg vi och pratade nån timme istället. Väldigt trevligt och klart bättre än att surfa på ingenting. Fast trots tidig läggning så var det inte roligt att kliva upp före sex idag. Men å andra sidan är det mycket roligt att sluta halv två, så det tar väl ut sig.