Dag 11 - Mina syskon
Lillebror Erik
Erik är född 1 år och 4 månader efter mig, i april 1988. Jag minns inget av det, jag var för liten. Jag minns inte heller när Erik blev sjuk, men det blev han. När han var två år började han ramla omkull ibland, och verka skakig. Mamma och pappa hade ingen aning om vad det var, men började väl en utredning antar jag. Iallafall så kom det fram att Erik hade epilepsi. Ibland när vi lekte ute så gick mamma in, då sa hon till oss flickor att om Erik blev sådär skakig skulle vi krama honom så han inte ramlade. Våra kompisar tyckte det var spännande, och trängdes för att få vara den som kramade Erik när ett anfall kom.
Medicin, medicin, medicin. Erik fick olika sorters mediciner. En del gjorde att han blev trög, andra gjorde honom tjock. Ibland fick han så många mediciner mot biverkningarna från medicinerna att han blev medicinförgiftad och fick anfall och kräktes på grund av det. Medicinen gjorde att hans anfall bara kom nattetid, mamma sprang mellan hans säng och sin egen hela nätterna, ingen av dem sov en hel natt de kommande tio åren.
Anfallen skadade Eriks hjärna. Han fick diagnoser, redan innan dessa var på modet. Han har diagnosen MBD Damp, något som idag kallas AdHd. Han fick senare diagnosen Asbergers syndrom, vilket är en lätt form av autism. Kort sammanfattat har han svårt med det sociala samspelet i alla dess former, allt från turtagning, vad som är politiskt korrekt att säga, till att bortse från sin egen person och tänka utifrån någon annans perspektiv. Det är svårt och speciellt att växa upp med ett syskon med problematik, vilken det än må vara, och det var det för oss också. Vi bråkade mycket, men vi stod alltid enade utåt, i skolvärlden till exempel.
Även om det är/var svårt att växa upp med någon som har speciella behov, som faller utanför, så skulle jag inte byta. Som syskon till ett barn med problematik får man stå åt sidan många gånger. Man får lära sig att ta extra hänsyn. Man kan bli väldigt förstående, men såklart bara för andras liknande problem, inte syskonets. Man lär sig att människor är olika, att man får förvänta sig olika från olika personer. Man får bli en extra förälder åt sitt syskon, man får ofta uppleva mobbning av sitt syskon, så orättvis att man vill gråta. Man får lära sig att stå på sig, att man alltid har sitt syskon med sig, man är alltid syster till den "konstiga". Man lär sig att världen inte är rättvis, att föräldrar inte är perfekta. Men man lär sig också tolerans. Man lär sig förståelse. Man lär sig att ta hänsyn. Man lär sig för livet!
Erik har flyttat hemifrån. Han har tagit studenten. Han försöker finna sin plats i samhället, som inte vill släppa in, eller acceptera såna som honom. Vi bråkar fortfarande ibland, även om jag idag förstår honom mycket bättre än jag gjorde då. Vi försöker lära oss hur vi ska fungera tillsammans som vuxna, utan att glida in i rollerna från barndomen. Vi är syster och bror. En relation lika speciell som vilken som helst!
