Livet från Idas håll

Jag har blivit en hjälpare. Eller kanske har jag alltid varit det. Jag kan liksom inte säga nej om jag kan hjälpa en vän, speciellt inte om de uttryckligen ber om det. Vissa behöver inte ens be, min mormor behöver till exempel bara antyda att hon behöver ha gräset klippt, gardinerna bytta, gräsmattan krattad eller dynor nedtagna från vinden för att jag genast ska åka dit och göra det. Jag har den rollen i min familj och umgängeskrets.

Johan har inte samma roll och han kan ibland tycka att det blir lite mycket. I somras styrde jag om ganska många planer för att hjälpa till med bär och grejer när min mormor ramlat, trots att hon har döttrar och andra barnbarn som inte har små barn. Jag har också lagt enormt mycket timmar, både vardag och helg, på att hjälpa Irvana med hennes C-uppsats. Min stackars man kan tycka att det tar mycket tid, men jag måste liksom. Jag vet ju att det behövs. Och nu ikväll har jag suttit hela kvällen med gamla papper och akter och skrivit ett långt mail att försöka hjälpa Emma med trista saker.

Men jag har ju själv fantastiska vänner som hjälper mig när de kan. Goes around comes around. Det ska jag säga till min man. En dag behöver man den där hjälpen själv. En dag är det kanske bara Irvana eller Emma som kan hjälpa mig. Man vet aldrig...