Där hemma jobbar man...
Tänker att jag ska ringa Kristin. Men just ja hon jobbar ju sen ett halvår tillbaka. Selma är på förskolan nu. Okej men jag ringer Helena. Fast hon jobbar också.
Känner mig i osynk med Sundsvall. Alla där går framåt, de jobbar, de lever sitt liv, oavsett Ida 100 mil bort. Ibland känns den här distansen som en förbannelse. När jag missar min mormors 75 års fest. När jag inte är där på nåt av mina syskons kalas.
Väl hemma försöker jag hinna med alla och har en liten knut i magen hela tiden, för jag vill ju ge mer. Visa alla att de är viktiga. Svarar på outtalade signaler och pusslar pusslar pusslar. Vänner, syskon, familj... Älskade älskade ni!
Mitt i allt detta dåliga samvete är det skönt att någon förstår. Nån som vet att han är så viktig för mig. En del av mig på samma sätt som ett nära syskon.
Johan: Inte behöver du stressa ihjäl dig för att träffa mig. Jag finns kvar här när du har tid också! Säg bara till så ses vi, och hinner vi inte, då hinner vi nästa gång!
Nämnde jag att han är en av mina bästa vänner?
Sv: För att jag föredrar flickigt till flickor och pojkigt till pojkar. Men vill han leka med barbie så är det helt okej. Vi har massor med barbie hos min mamma som han har haft möjlighet att leka med sedan han föddes men har aldrig varit intresserad.
Sv: Gud nej! Jag känner mig inte påhoppad av varken dig eller Nina.
Jag vet att ni båda har mkt kunskap inom det här så jag tror säkert att ni har helt rätt. Men det jag menade var att jag kan tycka att det läggs för mkt vikt vid just färgerna ibland. Det är iaf det inte jag lägger vikt vid. Jag kämpar för fullt med att inte lägga över min rädsla och dåliga självkänsla som jag har fått med mig och som är nedärvd i flera generationer. Det känns liksom som det viktigaste för mig så har inte tänkt så mkt på allt annat.
