Livet från Idas håll

Skulle ju inte kalla mig själv nån gravid hjälte direkt. Jobbar för nuvarande 8.30-12.30. Jag är sjukskriven på 50% till den 18 februari, pga. foglossningar och sammandragningar. Läkarbesöken påminner mig om varför jag mer än nåt annat känner att det här är min sista graviditet.

 

Alla andra faktorer är sådana som går att bortse ifrån, till exempel att tre barn är lagom, vi vill bygga ett hus med rum för alla, det är skönt att ha nån liten krona över för inredning och resor, jag tycker att det är viktigt med tid för mig själv och tid för min man, mm mm... För allt sånt går att överkomma.

Och vore det bara vore det fysiska i att vara gravid, att jag får ont i fogarna och är trött och hängig, då skulle jag kunna leva även med det. Men att måste gå till läkare och få intyg på att jag inte bör jobba knäcker mig! Jag känner mig så svag och dålig. Som att alla andra gravida i hela världshistorien tar det med ett leende och jobbar till två veckor innan beräknat datum osv. Jag har argumenterat med läkarna, både den här gången och när jag var gravid med Liv om huruvida jag måste jobba mindre eller inte. Det slutar alltid med att jag böjer mig för samma argument - du måste tänka på ditt barn... En bra chef sa till mig att gå hem med gott samvete och ta hand om mig själv. Hon sa "du ska jobba hela livet, det är så kort period av ditt liv som du är gravid om man ser det på lång sikt". Försöker tänka så när jag packar ihop mina grejer vid 13 tiden och sakta styr kosan hemåt.

 

Men jag känner mig svag och... sämst...