Livet från Idas håll

När jag och M separerade stod jag bostadslös eftersom jag inte kunde överta lånen på vår bostad i Granlo som student. Mitt i all sorg och allt kaos så snubblade jag över en annons i ST. En trea på 45 kvm i stan. Rimlig hyra. Jag var övertygad om att det var nåt fel med annonsen, en trea kan inte ha den storleken tänkte jag. Dessutom låg lägenheten på ett av Sundsvalls bästa lägen, men hyran var ändå så pass att jag skulle fixa det med studielånet. Hade det inte varit för att jag tittat på de här husen så många gånger och tänkt att de verkligen var vackra så skulle jag nog släppt tanken på den lägenheten redan där. Det, och så det faktum att jag har en tendens att tro att allt är möjligt.

 

 

Så jag ringde hyresvärden. Och annonsen stämde, priset var rätt. Lägenheten var en vindsvåning med snedtak i stort sett överallt, två pyttesmå sovrum och ett kök i en vinkel, egentligen bara en slags hall. Jag var på visningen, det var en vacker höstdag med sol, och jag blev helt förälskad. Var klädd i klänning och försökte på alla sätt vara charmig och glad. Välj mig, välj mig! Vi var elva stycken som skrev upp oss på en lista, alla ville ha lägenheten. Jag kom först och gick sist, pratade med hyresvärden om att få måla väggarna ljusa, hade mitt mest glittrande leende och tilltalande sätt.

 

Jag måste ju har gjort något rätt för hyresvärden ringde upp en halvtimme efter visningen och erbjöd mig lägenheten! Vi skrev papper samma dag! 

 

På Baldersvägen 7 hände allt. Här grät jag. Här låg jag på mattan i vardagsrummet och lekte med Arvid. Hit tog jag hem Johan. Här satt jag i timmar vid köksbordet i vardagsrummet och pratade med vänner. Här lagade jag mat igen. Här föddes drömmar. Här bearbetade jag ångesten och sorgen. Här blev jag vuxen. Och hittade vem jag är.