Livet från Idas håll

Puuh, Att sällan kunna tänka en tanke till slut har sitt pris. Har de mest fantastiska ungarna (som alla mammor tycker), men de är ju trots allt tre stycken. Med behov. Som måste tillgodoses. Av mig!

 

Jag har nåt vagt minne av att jag hade såna här känslor när Liv var vid femmånaderssträcket också, Att kunna döda min man. Att jag inte finns, bara servar. Att alla som faktiskt får en hel natts sömn borde kunna ådstakomma mirakel. Jag tror att sömnbristen (ammar två ggr per natt, de större vaknar nån gång ibland, bebin har ibland gaser och tårar mm mm mm) tar ut sin rätt här, strax innan det vänder. Som tur är är Vidar mitt tredje barn och jag vet ju att han snart kommer att sova hela nätter och allt det här kommer att förpassa in i moderskapets glömska.

Förutom sömnen så var det ju det där med att kunna döda sin man, som har mage att gå och jobba, och till och med gå på gymmet... Medan jag... bara går här med barnen (och ligger i soffan och ser greys anatomy) och lagar mat och...

 

 

Men vet ni? Man får ha sin älskade offerkofta (modell: Odd Molly) på. Jag bär den alldeles för sällan iallafall. För jag gör ju stordåd! Jag tar ju hand om de tre trollen. Och jag är glad. Och jag andas. Och jag... Är ju helt frekkin fantastisk!

 

Nån annan gång kanske jag även tränar och sånt där. Men oavsett så förtjänar jag min kofta som jag burit hela dagen. Hämtningar, lämningar, middagar, tvätt och städning... Leka med barn... Prata med dem, för gud som de pratar. Awesome! Och som belöning till mig själv och lite andhämtning så ska jag gå på konsert imorgon. Har en dejt klockan 17 i stan och har jag riktig tur så ska jag bli glad och uppsluppen och slippa vara en mamma med offerkofta.

 

Godnatt, over and out. Chüs!