Livet från Idas håll

Resan till Turkiet blev ju som bekant inställd då det inte matchade Johans jobb. Och resa senare är ju inget alternativ, av förklarliga skäl. Möjligen mycket senare men det kändes så tråkigt att skjuta upp det. Vi har tittat fram och tillbaka, försökt hitta en resa som går till ett varmt land, (minst 24-25 grader), där havet är varmt och det finns pooler för barnen. Flygtiden får heller inte bli för lång för lilla fröken spring i benen, därför gick ju alla Asienalternativ bort.

 

Jag var länge inne på Kap Verde, men även dit är det nio timmar och man var tvungen att vara på Kastrup vid fyra på natten för att planet gick tidigt. Och så var det dyrt! Nästan det dubbla vi budgeterat för Turkietresan, då tanken var att vi skulle komma iväg någonstans på en billig sol och bad resa med barnen.

 

Så resultatet blev.... Egypten! Ingen är mer förvånad än jag, för jag har nämligen varit i Sharm El Sheik tidigare och brukar inte rekommendera det så varmt. Pyramiderna är häftiga, snorklingen fantastisk, hotellkomplexen fina, men säljarna... jobbiga. MEN, det är i snitt minst 24 grader varmt i mars, det är billiga resor och vi ska ju ändå SOLA och BADA! Så vi testar Hurghada den här gången och hoppas att jag med min nuvarande gravida, gifta status inte kommer att bli lika illa antastad och sliten hit och dit av säljare och annat löst folk.

 

Jag längtar, vi åker en veckas All Inclusive till ett hotell med vattenpark, massa snacks och glass och mys för barnen, stora pooler (en uppvärmd!), nån annan fixar maten och städningen och jag ska bara slappa.

 

Nu ska jag bara leta fram sommarkläderna åt barnen och se vad de kan ha. Och hitta en bikini jag kommer i...

 

Jag sitter och funderar på födelsedagspresenter till min stora kille som fyller sex år om exakt en månad och en dag. Jag vet inte när han blev så stor, eller vad han ska få. Han önskar sig lego. Och lego och lego. Ninjago, den gyllene ninjans serie. Men jag vill köpa nåt beständigare som han kan ha kvar länge. Lego kommer han nog få ändå, han säger det till alla som frågar vad han vill ha.

 

Han behöver vårskor men jag brukar inte ge honom kläder när han fyller år. Det brukar jag se till att han har ändå (det är ju roligt att köpa året om liksom). Vi tänkte nog ge honom en större cykel, han har växt ur sin tolvtums för längesen, och till sommaren kanske han kommer vilja cykla på riktigt. Förra sommaren lärde han sig cykla utan stödhjul men blev så arg när han inte riktigt fick ordning på styrningen. Han ville att cykeln skulle gå rakt fram och sedan mellan två "koner" som han satt upp, och när han vinglade lite så att den missade målet blev han så besviken att han inte ville cykla mer. Min lilla perfektionist, undra var han har ärvt det draget ifrån?

 

Så en cykel blir det nog. Lite lego från syrran kanske. Vi har ju alltid som motto att inte ge barnen massa saker utan få saker med kvalitet istället. De får ändå så mycket av släkt och vänner, både på jul och födelsedag, och jag vill inte att de ska tränas till att det är mängden som räknas. Jag är själv mästare på att konsumera men jag vill på nåt sätt att de ska lära sig att uppskatta sakers värde, (inte värde som i hur mycket det har kostat) gesten bakom gåvan och att det är något de kan ha glädje av länge. Det tog mig 20 år att börja uppskatta kvalitet och att kunna ha ett plagg/en sak länge istället för att köpa mycket billigt...

 

Jag tar gärna emot förslag, vad är bra för en sexåring? Här är vad jag tänkt på:

 

Igår var jag hos barnmorskan för besök i vecka 25. Förstås är jag ju i vecka 26, men eftersom jag inte varit där sen vecka 12 nånting så kunde ju de inte gärna veta det. Dagens barnmorska konstaterade lite beklagande att hon var nummer tre i ordningen som jag träffade. Jag menade att det inte gjorde så mycket men hon sa att nu när kontrollerna kommer att börja komma tätare så är det ju bra om jag träffar samma person. Hon verkade bra så jag bad om att få träffa henne i fortsättningen.

 

Det konstaterades att mitt järnvärde var dåligt, jag skulle köpa starkare järntabletter. Jag vet ingen som äter så mycket järn som jag i kosten men tydligen väger jag upp det genom att dricka mer mjölk än nån annan, och mjölk förhindrar järnupptaget. Så starkare tabletter (min mage jublar...).

De ville också testa urinen bara så jag inte hade UVI eftersom jag har såna sammandragningar.

 

JO, nämnde jag att barnen var med på besöket? Hurra... Arvid gick ju att kontrollera, jag sa helt enkelt åt honom att sitta på en stol och gav honom min mobiletelefon så hörde vi inte ett pip från honom men hängiga gnälliga Liv var lite värre. Till sist fick hon sitta i sin vagn med bälte och så sa jag att hon måste vara tyst. Det funkade.... Ungefär... Faktiskt så hade jag lågt och fint blodtryck, trots barn i rummet.

 

Fick inbokat nästa ultraljud (det som är i 3D!!), det blir veckan efter påsk. Och nästa besök skulle vara veckan innan vi åker till Sundsvall tror jag.

 

Det om det, nu påstår Arvid att vi ska baka. Låter kul, men han vill baka polkagrisar?!?

Jag funderar på vad man gör när man är mammaledig?! Idag är tredje vardagen då jag är hemma och eftersom Liv hade ett stort återfall av magsjuka igår natt så kommer jag bli hemma hela veckan ut. Jag plockar och städar lite, damsuger och mailar massa viktiga mail och ringer folk som jag annars inte har tid att ringa. Men annars då?

 

Det är bara 7 månader sen jag började jobba igen och jag verkar redan ha glömt hur man fördriver lediga dagar. Älskar känslan på kvällen när man vet att man ska vara hemma dagen därpå, men annars? Letar saker att shoppa på internet men verkar ha tappat gnistan även där. Antar att det beror på att man inte har samma sociala nätverk när man jobbar, ingen att hänga med liksom.

 

Några tips?

Vi har ju vårt mer eller mindre ofrivilliga sportlov här hemma, med Liv som inte riktigt kommer på rätt sida friskstrecket. Hon hade kanske kunnat gå imorgon men eftersom hon känns lite för ljummen och är lite väl trött så tar vi en dag till. Det ger oss en dag extra till vårt lilla projekt som startade idag, nämligen blöjfrihet!

 

Jag hade inte tänkt speciellt på det där med potträning, faktum är att jag inte vet riktigt hur man gör. När Arvid var 2 år och ca 2 månader pratade vi bara om saken, sade att det var dags att sluta med blöja och gå på toaletten som en stor kille. Så gjorde han det. Inte en gång har han kissat i byxorna sen dess, nattblöjan tog vi bort dagarna efter då jag insåg att han alltid var torr när han vaknade iallafall. Två gånger totalt har det hänt en olycka i sängen, ena gången var han sjuk och andra gången sov vi borta så han var lite desorienterad när han vaknade. I efterhand har jag förstått att det inte är riktigt såhär potträning går till men så här har all "uppfostran" av Arvid gått till. Samtal om saken, en överrenskommelse och TADA!

 

Liv fick en potta för nån månad sen då hon fick för sig att det var läskigt att sitta på toaletten. Den har hon suttit på med jämna mellanrum när jag eller Johan varit på toa och ibland lyckats få till nån liten kiss men inte mer än så. Ofta när hon går blöjfri har det hänt olyckor på golvet, då har hon alltid blivit upprörd och kommit springande och pekat efter papper och sagt "kiss". 

Det är nu i veckan som hon verkar ha kopplat kissandet och pottan (och våra applåder) och både igår och imorse sa hon dessutom till de flesta gånger hon behövde bajsa/kissa. Därför röck jag blöjan idag så att säga, hon har gått runt i leggings utan nåt under hela dagen (utom när hon sov middag) och det har gått alldeles olycksfritt. Möjligen lite för många påminnelser från en ovan mamma, annars gick det över förväntan!

 

Vi tänkte göra på samma sätt imorgon, sen kanske hon alltid kan vara utan blöja när vi är hemma. Eller? Jag vet ju som sagt inte hur detta funkar utan går lite på känn. Tänker att hon kommer måste kissa på sig utan blöja nån gång för att känna att det blir blött i byxorna. Ingen större sak med det liksom. Jag tar i trä hela tiden jag skriver det här inlägget, rätt vad det är kommer det ett bakslag och då lägger vi ner det hela några månader igen...

 

Jag sitter på inredningssidor, hussidor, tradera. Planerar, tänker och drömmer. Jag vill ta med Malmö till mitt hem. Vill att min känsla och mina minnen härifrån ska finnas på mina väggar. Att vårt hem ska reflektera oss. Det är så svårt bara. Vill ha underfundiga bilder, smarta texter, Skåne, Malmö och vårt liv. Vårt seende på saker och ting.

 

Dagarna går, jag mailar intensivt med de som måste skrivas till, tankarna på drömhemmet tar upp varje ledig minut. Öppna spisar, Laura Ashley tapeter, köksöar, trägolv, ytor och luft. Allt detta rullar igenom huvudet tusen gånger om. Kataloger läses till stoft, internet går varmt, byggahus.se är favoritsidan när det gäller att få svar på frågor. Jag flyttar på trappor för att få rymligare hall, inreder gästrummet med olika skrivbord, letar stolar till matbordet som jag hittat hos Bolia. Vänder på vinklar och vrår, öppnar upp, förminskar. För att sen börja om och förälska mig på nytt.

 

Gör helst bara utflykter till olika köksleverantörer, möbelvaruhus, inredningsbutiker och liknande som kan nära mina drömmar.

 

Imorse när jag borstade tänderna på Liv så tyckte jag att hon kändes ganska varm. Tempade henne och visst hade hon feber, 38,7 för att vara exakt. Jag och Johan satte oss en snabbis vid frukostbordet och pusslade ihop dagen. Min kollega är precis tilbaka från semester så jag ville hinna stämma av läget med henne, Johan ville hinna möta upp med sin chef innan denne drog till Italien. Vi fick ihop ett schema där jag jobbade morgonen till halv tio, Johan jobbade till 14 och sen lämnade jag över till honom igen eftersom jag hade tid hos kiropraktorn. Imorgon skulle jag jobba min halva dag som jag jobbar nu och Johan jobba eftermiddag.

 

Livspussel tror jag det kallas, tyckte vi löste det ganska bra. Fast vid 14 när Johan kom hem hade han frossa och över 39 i feber så han kommer vara hemma hela dagen imorgon, ganska däckad av influensa. Livs feber har legat över 39 hela dagen så hon blir också hemma. Men jag och lillis Larvig ska ge oss iväg till jobb/förskola iallafall.

 

Så har vi det här hemma. Annat nytt är att vi var och förnyade Arvids pass idag, så om 3-5 arbetsdagar kan vi boka vilken resa som helst ;-)

På mer än ett sätt har vi tvingats ta nya tag den senaste veckan, lite tråkiga besked har nått oss men det är liksom bara att hugga i och sikta om och förhoppningsvis skjuta i mål så småningom.

 

Ett av de tråkiga beskeden har gällt vår resa. Ni vet, den till Turkiet som är bokad och klar. Johan måste till italien den veckan, och det vore väl vågat av honom att avstå pga. semester. Dessa italienare är vana vid... disciplin. Som tur var bokade jag ju avbeställningsskydd på resan så vi kan avboka eller boka om den. Det var väl spenderade 600 kronor.

Ett alternativ är att ta med valfritt offer istället för Johan men det vill egentligen ingen av oss. Så vi siktar på att hitta en annan resa lite tidigare som går att genomföra. Senare går inte att resa då jag passerat både V.32 och V.35 vid det laget. Problemet nu är att hitta en ersättningsresa. Poängen med Turkiet var ju att det var billigt och tillräckligt varmt för att vi skulle kunna ha fokus på sol och bad. Det kommer inte vara tillräckligt varmt i mars, så jag spanar på andra alternativ. Mycket bättre alternativ, om sanningen ska fram, och vore man miljonär så skulle det ju inte vara några problem alls...

 

Nu letar jag bland sista minuten efter en resa i slutet av februari/början av mars, till ett varmt land som kan ta emot en blek och trött barnfamilj i en vecka. Vi har en favorit och kommer nog gå upp lite i prislapp för att komma iväg och njuta trots bakslag.

 

Det var lite nytt från oss. Annat är att babyn sparkar på, jag är i vecka... 25 tror jag... Barnen sover sött och jag och maken ska äta lite pannacotta och se om vi ska somna till nån film tillsammans. Mer spännande än så blir det inte!

 

 

Satt och funderade på vår kommande tid i Sundsvall. Kommer jag trivas? Vad kommer jag att sakna? Hur kommer det att bli?

 

Kan inte sticka under stol med att jag är väldigt orolig för det som komma skall. Visst finns det många fördelar, att de överskuggar nackdelarna är givet, vi har ju trots allt tagit det här beslutet. MEN för den skulle inte sagt att det kommer att vara en jobbig förändring på många sätt. Fyra år är ändå fyra år, och det är mer än en jag känner som blivit blixtförälskad i Malmö och stannat här för gott.

 

För att strukturera lite för mig själv och lugna mina gravida nerver (och för att jag hade tråkigt) satt jag nyss och skrev en lista på saker jag kan pyssla med i Sundsvall. Sånt som kommer bygga min  vardag och ge mig rutiner. Träna, simma, kanske spela tennis igen - diverse såna aktiviteter som jag kan ta tag i om jag är rädd att det ska bli för långsamt. Jag fick till en skaplig lista med en fem-sex punkter, och nu känner jag mig glad och pepp igen. Hur tidsfaktorn ska fungera med tre barn och ett hus (läs: stuga) långt ute i ingenstans är en annan historia, men har jag inte fyra års barnvaktning ihop sparad? Skämt åsido så tar vi sånt när det kommer.

 

Just nu så är det näsan ovanför vattenytan och planera och drömma. Drömmar är syre för själen ju.

Min Arvid är så trött och slut ikväll. Bråkar och gråter om vartannat. Dels har han en jobbig sexårsperiod som gör honom ganska obstinat (på hemmaplan), han testar gränser, viftar med armar och höjer rösten. Det är som det är och jag vet att han är en hjärtans snäll kille som älskar oss över allt annat även om det är mycket som måste bevisas och kampas om just nu. Men igårkväll fick han dessutom vara uppe på vuxenmys med oss, ost och kex och melodifestival och det blev alldeles för sent. Han somnade vid halv tio och klev upp vid sju. Sen var han några timmar på barnkalas på busfabriken (som drakborgen men 2 ggr större) och det tog nog knäcken på honom.

 

Nu är han en trött liten larv som ska i säng så fort han duschat klart. Mannen fick ta kvällspasset så jag sitter mest bara här och tänker på lugnet som kommer lägra sig om ca en halvtimme.