Livet från Idas håll

Imorgon står väckaren på fem, för jag ska ta det tidiga morgonflyget ner till Malmö. En helg hos Emelie väntar, och träffa lite människor som ska få mitt hjärta att sluta värka.

 

Så mycket som flytten till Malmö kom att betyda för våra liv. Det bästa jag gjort i mitt liv var att flytta, vi har växt så otroligt mycket, som människor, som par, som familj. Jag tror även att det gett våra barn ganska mycket, åtminstone Arvid som är så stor att han formats en del där nere. Jag kan skriva spaltmeter om skillnaden överlag på mentalitet där nere och här.

 

Jag har haft en del ångertankar sedan vi flyttade hem. Jag älskar vårt hus och att ha nära till mina kära, men det fungerade ju som det var innan också. Jag har mer än en gång tänkt tanken "vi skulle aldrig ha flyttat". Det är mer än en morgon jag vaknat och drömt att vi fortfarande bor där nere och kastat mig på telefonen och surfat på lägenheter när jag vaknar. Jag längtar hem!

Bara att skriva om detta gör mig ledsen. Att lyssna på Timbuktu gör mig ledsen. Att titta på bilder, prata med vänner, fundera över barnens uppväxt... Jag blir ledsen över att vara halv.

 

 

Men... Det var inte det här jag hade tänkt att inlägget skulle handla om. Jag är väldigt glad att jag ska åka ner imorgon, det kommer bli ett härligt avbrott i vardagen som jag behöver. Johan är på resande fot och även om det flyter på smidigt här hemma själv så ska det bli skönt att resa helt ensam. Jag kan inte minnas när jag gjorde det sist, kanske när vi åkte på tjejresa till Riga hösten 2012. Jag tycker det känns jobbigt att lämna Vidar, men han kommer ha det bra hemma med pappa och syskon, och jag kommer ha det bra som vuxen ett tag.

 

Så där har ni mig i helgen, älskade Malmö. Jag kommer garanterat uppdatera instagram, men bloggen kommer nog vara tyst.

 

Ha en dejlig helg alla!