Livet från Idas håll

 

 

Dagen började med att Liv hostade sig igenom morgonen och jag bestämde att hon skulle få stanna hemma med mig och ta en vilodag från förskolan. Vi var på beräknad förlossningsdag enligt senaste mens (samt exakt i tid  när jag tog ut spiralen), enligt ultraljudet var vi dock fem dagar över tiden. Jag hade verkligen på känn att det skulle starta när som helst och var inte så stressad över dagarna som gick, hade sagt till alla att det här var dagen jag skulle föda, så alla mina planer för dagen var preliminära.

 

Liv och jag myste lite på morgonen och bestämde sedan att vi skulle ut på stan och shoppa. Vi promenerade i solen och köpte ett par nya Fred Perry skor till mamman och barnkläder från Zara för alldeles för många hundra till storasyskonen... Därefter mötte vi upp pappan för lunch på St. Gertruds uteservering och njöt i solen. Väl hemma igen hade jag lite känningar av att nåt kunde vara på gång, på något sätt så bara vet man att det kommer att ske, men jag lade mig hos Liv i vår säng och vi tog en timmes tupplur tillsammans. Och när jag vaknade så startade det, som på beställning...

 

Värkarna satte igång strax efter 15, jag använde värkklockan som jag laddat hem till mobilen. De kom med mellan 4-7 minuters mellanrum och var inte så starka, helt klart värkar men alldeles okej, det var mer skönt att de äntligen kom. Jag kände direkt skillnad mot förvärkarna eftersom dessa var som vågor som byggdes på och trappades upp innan de tog slut.

Jag väntade med att ringa Johan, det känns så pirrigt och seriöst att ringa och säga att nu är det dags, men efter en fyra-fem värkar ringde jag iallafall upp och sa att han kunde komma hem. Jag sms:ade också Hanna som hade "jouren" vad gäller de stora barnen. När Johan kom hem tog han en titt på värkklockan och konstaterade att det var ca 4-5 min mellan värkarna i snitt och beordrade mig att ringa dit barnvakten.

 

Här kändes det lite surrealistiskt för mig, eftersom värkarna inte trappades upp och blev starkare och heller inte kom mer regelbundet. När Johan kom hem hade jag ingen värk på nästan en kvart och jag blev orolig att jag falsklarmat. Men så kom det en värk som ändå kändes hyfsat och jag ringde och bad Hanna komma men "ta det lugnt, ingen brådska". Ringde förlossningen och beskrev läget och att min barnmorska sagt att jag måste åka in direkt när jag hade etablerade värkar eftersom de förra förlossningarna gått snabbt (Arvid 4,5 timmar, Liv 2,5 från första värkarna). De sa att jag fick komma in om jag ville och jag sa att vi skulle vänta in barnvakten men att vi kom så småningom.

 

Johan kom hem vid 15.30, Hanna kom strax därefter och vi åkte in till förlossningen vid 16.30 ca. Jag var orolig när vi åkte in också för att värkarna knappt kändes och var väldigt oregelbundna. Sa till Johan att det var ju bra att vara nära iallafall och att vi kunde ju promenera vid sjukhusområdet om de tyckte att det var för tidigt att komma in. Johan lade i parkeringspengar och jag skuttade glatt bredvid och pratade på om att det var skönt att komma in och bli kollad i tid och att det kändes så avslappnat att ha god tid på sig. Kvinnan som öppnade för oss på förlossningen frågade om vi kunde vänta ett ögonblick i väntrummet och jag svarade att det var ingen brådska och att vi var i god form. Skämtade till Johan att det var tur att det inte var Liv som föddes eftersom hon skulle ha varit född där i väntrummet då. Han sa att de bedömer väl vilket skick patienten var i, jag var ju synnerligen oberörd.

 

Vår barnmorska hette Kirsten och var dansk! Hon pratade danska och de första minuterna gapade bara jag och Johan och förstod inte mycket, sen tror jag att jag förstod ca 90% av det hon sa (Johan kanske... 60%). Hon tog oss till ett rum och bad mig lägga mig så hon kunde undersöka, så sa hon att vi fick hålla tummarna för att jag öppnat mig något iallafall. Sedan skrattade hon gott och konstaterade att jag var nio-tio cm öppen, babyn stod i läge att födas och att så snart vattnet gått så skulle babyn komma ut. Hon kunde inte tro att jag var så opåverkad som satt där i sängen och var öppen NI CENTIMETER (dansk accent). Johan tjatade om min smärttröskel och vilken fara jag är för mig själv...

Hon gick för att hämta en sköterska och ett instrument för att ta hål på hinnorna så vattnet skulle gå för att jag därefter skulle få föda min baby. Både jag och Johan var lika förvånade som henne, vi höjde radion på rummet när hon gått och jag gjorde en segerdans och massa gester och firade att öppningsskedet var helt klart och att det inte ens gjort ont.

 

När Kirsten kom tillbaka packade hon och sköterskan (Eva) upp de instrument de skulle ha i lugn och ro, sedan fick jag lägga mig så tog Kirsten hål på hinnorna för vattnet. Babyns hjärtljud var fina och allt var redo. Bara det att det inte kom några krystvärkar... Johan satt på sin stol, Kirsten på sin och Eva på sin, och alla tittade på mig och väntade på att jag skulle börja flämta och krysta. Och jag kände ingenting!

 

Fick testa att stå på alla fyra i sängen vilket jag inte tyckte hjälpte alls, utan jag bad att få gå omkring för det kändes bäst. Gick i rummet, knäböjde litegrann, hade knappt några värkar alls och skämtade och skrattade med personalen. Till sist ställde jag mig vid sängen och bara andades ut djupt, gång på gång, Kirsten sa att så fort jag fick en krystvärk skulle bebisen komma och jag höll med, Liv föddes på en enda krystvärk. Andades djupt och försökte trycka ut det fostervatten som var kvar och så, efter ca 15 minuter av småprat och promenerande i rummet inför min "publik" så släppte det. Krystvärken kom, jag hoppade upp i sängen och andades och andades, barnmorskan hade huvudet på väg ut och lovade mig att en värk till så skulle han vara där. Andra krystvärken kom ganska direkt och DETTA kändes (!), Kirsten tog mina händer och jag fick själv ta emot och lyfta upp min lille son på magen. Han skrek direkt, hans pappa höll hårt i min arm och berömde mig och sköterskan konstaterade att "det är nästan så att man blir religiös när man ser såna här perfekta förlossningar".

 

Klockan när Vidar föddes var 17.21, ca 2 timmar och 15 minuter efter första värken, alltså ca tio minuter snabbare än Livs förlossning. Killen, som jag tyckte var så liten, vägde 3890 gram och hade ett hattmått på 37 cm. Ingen liten krabat alltså! Han var 53 cm lång, alltså längre än Arvid och Liv varit. Han ammade på en gång och apgarpoängen var 10-10.

 

Både barnmorska och sköterska höll med om att vi kunde åka hem så snart de obligatoriska sex timmarna gått, jag var i väldigt god form och behövde inte sys eller behandlas alls, lillen var i god form och vi var alla överrens om att vi skulle sova bättre hemma. Johan åkte hem vid 19.30 för att hämta Arvid som turligt nog skulle gå hem till Milo efter förskolan just den här dagen, så han hade varit där hela tiden. Johan lade båda barnen hemma och världens bästa granne Sofia kom ner till oss och tittade till dem när Johan hämtade hem oss vid 23.30.

 

Så allt som allt var den 4 juni 2013 en perfekt och magisk dag, att föda nästan utan smärta går faktiskt och att få komma hem och vakna dagen därpå som en familj på fem personer slår allt annat!