Livet från Idas håll

Har suttit i nån timme och skrivit på en presentation till en power point till jobbet (lätt att jag ska skriva upp den tiden som komp sen). Ska hålla en genomgång för mina kollegor imorgon sedan är jag officiellt "projektledare" för arbetet med grön flagg. Något som ligger ganska rätt i tiden och egentligen bara underlättar för oss att arbeta enligt läroplanen. Grön flagg är ett arbetssätt som drivs av håll sverige rent stiftelsen, vilka egentligen bara är koordinator till det internationella Eco School, med ca en miljon pedagoger och elever i arbete. Grön flagg hjälper oss att fostra barnen till ett miljötänk, och deras roll i vår omgivning.

Och medan jag arbetar går spotify i bakgrunden. Att man färgas alltför mycket av sin barndom är jag ett skrämmande exempel på, då skivan jag lyssnar på är "The Getaway", från 1982. Jag trivs bra med musiken och det känns... hemtrevligt. Mamma vad har du gjort?

Idag tog jag och Arvid tag i något mycket angeläget. Nämligen shoppandet av en vinteroverall. Man kan knappt tro det, det är helt galet, men alla overaller håller på att sälja slut, i alla storlekar. Man måste vara ute så långt i förväg för att hinna få tag i nåt bra.

Vad vi valde? Det var ett svårt val, men av två favoriter blev denna från Lindberg bådas favorit:

En limegrön köpte vi, grönt är ju som bekant Arvids favoritfärg.

Jag ser "the pursuit of hapiness".
Jakten på lycka. 

Jag har två stunder som ofta är min dags lyckligaste. Den första är när jag hämtar Arvid på förskolan. Jag cyklar alltid som en dåre, och utnyttjar både cyklisternas och bilarnas vägar, samt fördelarna som både fotgängare och cyklister nyttjar. Sedan dröjer jag mig alltid kvar på förskolan en stund, för att höra allt om Arvids dag och liksom dra ut på återföreningen lite.  Den andra är när Johan kommer hem. Fortfarande, två år efter att vi blev tillsammans, så räknar jag ner tills han ska komma in genom dörren. När han inte är här känns det som att jag sneglar på klockan hela tiden och väntar...
Så det är lyckan. Min familj. Sen har vi det bra på hundra ytterligare sätt. Men att få ha en familj, två underbara pojkar.
Happiness=found.

Hjälp vilken sovmorgon jag fick idag. Johan håller numer stenhårt på varannan dag på helgerna, söndag är min sovmorgon så det så. Mumsar knäckemackor nu, fortfarande i morgonrock. Det är livet som gift det...

Morgonmusik:




Musik som spelades nonstop medan jag rollade väggar i den egna lägenheten.
Då jag vände på tankarna och byggde nåt nytt.
Ett privat moln, en flykt undan tankar som förföljde.
Johan som blev kvar och ville hjälpa mig ut.

***

Det är dåd som det här
som förföljer mig vart jag än går
och jag flyr i skydd av mitt privata moln
Jag ska stjäla en skatt
Den som döljer sig vid regnbågens slut
Den är min, den är du

Kom med mig, inte ett ljud
Han sover lätt med tända ljus
Så klättra nu, här ta min hand
Och känn hur mitt blod viskar sanning om mig
En snabb kolsvart flod som rusar för dig

A: Var ska vi sätta dem?
J: Kolla bilden

A: Dessa?
J: Nej de röda.
A: De röda är det faktiskt.


J: Man kan tända så ser vi bättre.
A: Jaaaa, vi vill inte ha mörkt, då ser vi inte båten bättre.

***

"Ooh wow, vilken superbåt"

Jag och min page. Liam som baby.

Det var inte lätt att vänja sig vid den nya frisyren. Speciellt inte som väldigt nykär, med en stark önskan att se bra ut. Min stackars sambo Hanna fick stå ut med fler än ett anfall från min sida där jag drog i mitt hår och flämtade att det var för kort. Hon tog det bra måste jag säga, men hon nämner det än idag, som ett bevis på hur extremt jag uppförde mig när jag hade Johan på hjärnan.

Johan var ett stort fan av Cameron Diaz-frisyren. Även om det är en speciell historia om när han fick se den. Jag hade övertygat mig själv dels om att han inte skulle gilla den nya frisyren, dels att han inte ens skulle märka att jag klippt mig (motsägelsefullt, jag vet). Så skulle Hanna och jag åka förbi hans jobb för att hämta upp en lägenhetsnyckel till mig. I bilen på vägen dit hetsade jag upp mig allt mer, och sa saker i stil med att han inte skulle märka nåt, att män aldrig la märke till nånting, att då skulle han minsann ligga illa till, att alla killar slutade se en tjej direkt när de blivit tillsammans med henne. Det var dessutom nervöst att träffas utanför hans jobb sådär tidigt i förhållandet. Jag stod bredvid bilen och väntade, han kom ut med nyckeln, stämningen var väldigt konstig, vi skrattade lite och var allmänt nervösa. Så gav han mig nyckeln och en snabb puss på munnen (med en blick över axeln på kontoret). Hejdå och så åkte vi igen. I bilen väntade Hanna, och hon fick (återigen) höra min exalterat upprörda svada om killar och deras oförmåga att lägga märke till detaljer. Jag gick på om att det här var minsann ett bevis på ifall han lade märke till mig, och ropade dramatiskt att det var orättvist att jag var så hopplöst förälskad i nån som inte märkte när det fattades decimeter av mitt hår. Då pep min mobil till. Sms:et var kort och vi skrattade så vi grät.

Håret=fint

Har du den där känslan?
Vilken menar du?
Jag menar den där känslan
Av att någonting avgörande hände
När jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

Säg att du förstår mig
Nej vad menar du?
Jag vill att du förstår mig
Så vad menar du?
Du gör det mycket svårare
än det egentligen är
Vad är min tystnad värd?





Ofta säger man att musik är "to die for", men musiken är inte att dö för. Musiken är att leva för. Med hjälp av. Ibland genom. 
Jag önskar jag kunde hjälpa, men det finns ingen människa som kan. Det vet jag, bättre än nån annan. Men musiken kan. Jag önskar jag kunde ge min musik till den som behöver den. Jag kommer att fortsätta lyssna, finnas här på det sätt jag kan. Och blir det för tungt tar jag hjälp av mina poeter. Jag önskar ni kunde göra samma.


Där inget är sig likt
Fast allt är likadant
När inget är sig likt
Vad är min tystnad värd
När inget är sig likt
Fast allt är likadant
När inget är sig likt
Vad är min tystnad värd

Jag är nog den enda människan som kan få ångest av att titta på moln. Men de är ju ingenting, samtidigt som de verkar så kompakta och riktiga. När jag flyger flygplan inträffar minst en gång per flygning att jag får ta ordentligt tag i sätet och blunda litegrann. Det är en slags återkommande mardröm att jag ska kliva rakt ut på molnen, som ska visa sig vara mjuka och fluffiga och... ingenting. Och jag ska falla igenom och ångra mig, i panik. Den bilden har stannat på min näthinna, jag tror den påminner om en återkommande mardröm jag hade när jag var barn, det var också något om att falla. Vaknade kallsvettig flera gånger med samma dröm. Så därför är jag nog den enda människan som får obehag av att titta på stora moln i rörelse.

Vi är trötta i min familj. Igår stoppade jag en dödstrött Arvid i säng redan kvart i sju, och medan jag gick på toa för att kissa somnade han lugnt, utan kvällssaga. Sedan satt jag vid datorn i en timme ungefär, läste bok på soffan i en timme, och gav sedan upp. Tio i nio gjorde mannen och jag oss klara för sängen, sen låg vi och pratade nån timme istället. Väldigt trevligt och klart bättre än att surfa på ingenting. Fast trots tidig läggning så var det inte roligt att kliva upp före sex idag. Men å andra sidan är det mycket roligt att sluta halv två, så det tar väl ut sig.

Idag var Johan i Tyskland. Alltså kunde inte han hämta Arvid. Jag måste göra det. Problemet var bara att jag hade stägning, som jag har på måndagar. Men inget problem som inte har en lösning, jag hämtade Arvid på rasten så fick han vara med mig på jobbet sen. Vi stängde stället tillsammans och sen åkte vi hem och lagade middag. Eller, Arvid lekte på sitt rum medan jag lagade middag. Vi åt tills vi var proppmätta, sedan tog vi ett bad. Klockan 19.00 slumrade Arvid i sin säng efter en Bamsetidning och jag parkerade mig vid datorn för att hinna med lite engelska. Sen var som tur var min dag som ensamstående över, mannen kom hem och har för tillfället parkerat sig mitt emot mig. Trevligt med lite ögonkontakt när vi lyfter blicken från tangenterna...

På tal om min älskling. Han är ju för söt, kolla bara vad han skrev till mig häromdagen:

Jag väntade avsiktligt till idag med att ta uppen bloggandet efter sommaruppehållet för jag ville inleda med det här, hämtat ur Sundsvalls tidning idag:

Johan Löfqvist och Ida Edblom, Malmö, vigdes den 21
augusti 2010 i Alnö kyrka. Marskalk var Olov Eriksson och
tärna Emelie Hallgren. Näbbar var Arvid 3 år och Victor 4 år.
Bruden tar efternamnet Löfqvist. Fotograf: Nina Ersson