Livet från Idas håll

Art Directorn och jag filar på inbjudan... Snart ska den postas...

Imorgon åker vi, det kommer att bli lättare att fortsätta arbetet på plats, all planering och så.

Telefon med mitt stora hjärta idag:
"Men mamma, du behöver inte oroa dig så mycket, jag kommer ju snart hem igen".

Jag pratade alls inte om att jag var orolig, jag skulle inte säga nåt sånt till honom, utan vi skulle avsluta samtalet och jag sade att vi längtade efter honom, då svarade han sådär.

När jag var gravid tänkte jag på hur det skulle kännas att ha två barn. Att älska två. Kunde jag känna för någon som jag gör för dig? Svaret är nej, det går inte. Det spelar ingen roll om man har två eller fem barn, man kommer aldrig att känna samma för dem. Jag älskar dem båda, men på lika olika sätt som jag älskar Johan och Arvid. Det finns inget mer eller mindre, det finns bara kärlek. Familj. Men kärlek som tar sig i uttryck på hundra olika sätt, för de är olika på hundra olika sätt.

Och när en av dem inte är hos mig saknar jag denne. Jag saknar Arvid, min förstfödde, min stora pojke.
Han är allt jag ville ha. När jag väntade Arvid sade jag att jag inte brydde mig om ifall det var en pojke eller en flicka, men pressade man mig bekände jag att jag gärna ville ha en pojke. En mammas stora pojke, som kunde bli en storebror till sina småsyson, som kunde finnas där för mig en dag, som kunde vara som europeiska pojkar mot deras mammor. Arvid är också en särskilt mjuk pojke, kanske tiden vi hade ensamma formade honom. Kanske tar han för mycket ansvar för andras känslor (som jag), citatet ovan tyder på det. Han är lik mig på så många olika sätt, hoppas jag kan hjälpa honom genom livet, och kanske undvika visa smällar som jag gått på.

Mörkhårig jag och liten Arvid, ca 3 veckor. 

Djup koncentration...

Visst liknar Liv Johan väldigt mycket men vad gör väl det när jag har den här lilla kopian av mig själv?

Jag har tänkt länge att jag ska förtydliga mig en gång för alla, då jag gärna slänger in ett ord i den här debatten, men kanske inte har löpt linan fullt ut, trots att jag känner att jag står med torra fötter så att säga.

Genusdebatten
Genusdebatten är skev och har tagit en rejält dålig riktning! Detta har vi alla "feminister" att tacka för, som verkar anse att enda sättet för tjejer att slå sig fram i världen är att de blir män. Rosa på en flicka?!?! Fasa. Och ve den som rakar sig under armarna eller verkar trivas med att vara hemma med barnen...

Genus handlar om att ingen ska begränsas utifrån sitt kön. Det finns sju diskrimineringsgrunder inom arbetslivet och detta är en av dem. Det är en självklarhet för mig som pedagog, likaså för mig som mamma. För de flesta tror jag, och ändå stöter man ofta på människor som blir störd eller inte alls förstår. Eller ännu värre, de som försöker men helt enkelt har helt fel syn på vad genus egentligen handlar om. De som kallar sina barn hen, istället för han eller hon, de som tycker att flickigt är fult och fel, en "könsroll". Att helt plötsligt börja klä ut flickor till pojkar eller förbjuda dem att använda lackskor, prinsesskänningar, rosa... Det är att begränsa dem på det sätt som man strävar efter att motverka! Likaså att förvägra pojkar att leka lekar som klassiskt ansetts som typiska "pojklekar", eller plocka bort alla leksaker som anses vara genusbetingade, till exempel kokspisen, familjehörnan med dockor, bilarna eller tågbanan. Helt fel!

Jag är så trött på genusdebatten, själva faktumet att det finns en genusdebatt är ju exakt vad man vill motverka. För den lägger ju fokus på ifall barnet är en pojke eller flicka, vilket genus de har. En individdebatt är att föredra. Vem är Kalle/Anna, vad tycker just han/hon om att göra. Detta är vad jag lägger fokus på i mitt arbete och kämpar för att få andra att göra också.


Barnkläder
Ja, det är ingen diskussion om att det är sjukt att overaller som är tänkta för flickor och hänger på den avdelningen på barnklädesaffärerna inte bara håller värmen sämre utan dessutom är svårare att röra sig i då de ofta är insvängda i midjan. Detta eftersom "flickor inte leker lika aktivt som pojkar utomhus". Det är också väldigt konstigt att när man handlar kläder på flickavdelningen så är dessa mindre i strl än motsvarande centilong på pojkarnas avdelning. En centilong är väl alltid en centilong?
Detta är sjukt, men det är inget jag vill eller orkar ta striden eller debatten för. Andra gör det, och det är bra, för visst vill jag att Liv ska kunna vara ute lika länge som Arvid även om hon väljer en overall som är rosa till färgen (även om det är troligt att Arvid skulle välja den rosa med). Alltså är det bra att debatten om det skeva inom barnklädesindustrin förs, men det är inte min debatt, av den enkla anledningen att jag inte brinner tillräckligt mycket för detta.

Mina barns kläder däremot, engagerar mig och tänder en gnista när det blir diskussion. Det är i det här ämnet jag vill förtydliga var jag står. Självklart får Liv ha rosa kläder! Jag tycker till och med att det är fint, har själv en del rosa plagg i min garderob. Men lika självklart borde det vara att Arvid får ha rosa kläder. Lika självklart är det att han får det. Inget av mina barn ska begränsas i sitt stilval utifrån deras genus. DET är genustänk. Så kommer vi till sist till det ämne där debatten brukar hetta till: klänning på en pojke?!?

Självklart är det så att det är jag som förälder som bestämmer vad jag köper till mina barn. Och att springa ut och köpa en klänning till sin son bara för att visa hur fritänkande man är, är också ett skevt genustänk. Om du däremot tycker att din son är väldigt fin i klänning, och barnet håller med, så är det klart att du ska köpa det till honom. Av samma anledning som jag köper randigt och blått till min son. Att ha ett bra genustänk är att inte ha något genustänk! Jag köper inte klänningar till Arvid, av den enkla anledningen att jag inte tycker att det är hans stil, jag tycker inte det passar hans drag. Och så länge jag köper kläderna bestämmer jag, med mer och mer inrådan från barnen ju äldre de blir. Än så länge är de så små att jag ensam bestämmer. Men, när Arvid däremot får en klänning av Mira som hon vuxit ur, och han älskar den, vill gärna ha den på sig, hemma, på förskolan, på mataffären, så är det inte min roll att vägra honom det! Varför skulle jag? Ska jag motivera min vägran med att pojkar inte får ha klänning? Säger vem? Det är bara biologin som begränsar vad de kan och inte kan, inte deras genus. Det är inte vår plats som föräldrar/vuxna att föra in våra egna föreställningar gällande vad pojkar respektive flickor bör vara i barnens värld, så pass borde vi veta vid det här laget att världen är föränderlig, och att saker och ting inte ser likadana ut för oss som de gjorde när våra föräldrar var små, så varför skulle de göra det för våra barn?


Det var allt för mig, hoppas jag gjorde klart att min flicka gärna får ha rosa, likaså min pojke. Och att ett bra genustänk är att bortse från genus. Cred till er som läst ända hit, det kan bli dryg läsning för den ointresserade.

Liv är söt i rosa.

Tjejerna. Ni är bäst!



Hemmabakta kladdkakemuffins glaserade med kesella och toppade med jordgubbar.
(Känner pressen från Hanna)



Klart vi grillade på stranden.

Liv som hjälper mig att betala räkningar.

Arvid 2 veckor


                  
Liv 2 veckor

Liv är en liten kopia av Johan som baby har vi konstaterat. Johan fick ett album av Maggan från när han var nyfödd och på vissa bilder skulle det kunna varit Liv. Hon kanske är lite finare i dragen, lite "flickigare", men de är väldigt lika!

Det är så spännande med ett litet barn, att följa utvecklingen, se dem forma sina drag, växa upp till en alldeles egen individ. Har vi tur får Liv det underbara riktigt bruna hår Johan hade i skolåldern (men slipper det gråa som han har nu). Kanske hon får mina ögon och ögonfransar, som hennes storebror. Kanske får hon Johans tjocklek på håret, eller min stjärthaka... En liten människa som är en blandning av oss båda, men ändå en helt egen liten person, med sina egna personliga drag...

Just nu ser hon iallafall mest ut som pappas flicka...

Kolla vilken fin mobil Liv fick av Maria m. familj att ha ovanför sängen. Inga merchandisefigurer utan enkla vackra träfjärilar i olika färger, precis min smak!

Arvid äter en kaka på stranden.



De vackraste ögon man sett.



Med munnen full av köttbulle.

Liv tar ett bad.



Varm och svettig Liv med runda gosiga kinder



Liv som markerar en viss motvilja mot att ligga själv i soffan.

Fotograf: Nina Ersson