Livet från Idas håll

Nu är sista dagen som gräsänka (gud vad fult namn) på ett tag. Mannen var borta måndag till lördag förra veckan och har varit resande tisdag till torsdag denna. Jag har egentligen inte så mycket emot ensamheten, det är bara när det blir så långa perioder som denna som det känns lite tradigt. Ja, i kombination med lite fogvärk och slitningar i diverse ligament då. Men jag har en man som älskar sitt jobb och jag älskar den mannen så det får liksom inte ta sån stor plats det där obekväma resandet. Det bara är som det är.

 

Annat som är som det är:

Skulle ju inte kalla mig själv nån gravid hjälte direkt. Jobbar för nuvarande 8.30-12.30. Jag är sjukskriven på 50% till den 18 februari, pga. foglossningar och sammandragningar. Läkarbesöken påminner mig om varför jag mer än nåt annat känner att det här är min sista graviditet.

 

Alla andra faktorer är sådana som går att bortse ifrån, till exempel att tre barn är lagom, vi vill bygga ett hus med rum för alla, det är skönt att ha nån liten krona över för inredning och resor, jag tycker att det är viktigt med tid för mig själv och tid för min man, mm mm... För allt sånt går att överkomma.

Och vore det bara vore det fysiska i att vara gravid, att jag får ont i fogarna och är trött och hängig, då skulle jag kunna leva även med det. Men att måste gå till läkare och få intyg på att jag inte bör jobba knäcker mig! Jag känner mig så svag och dålig. Som att alla andra gravida i hela världshistorien tar det med ett leende och jobbar till två veckor innan beräknat datum osv. Jag har argumenterat med läkarna, både den här gången och när jag var gravid med Liv om huruvida jag måste jobba mindre eller inte. Det slutar alltid med att jag böjer mig för samma argument - du måste tänka på ditt barn... En bra chef sa till mig att gå hem med gott samvete och ta hand om mig själv. Hon sa "du ska jobba hela livet, det är så kort period av ditt liv som du är gravid om man ser det på lång sikt". Försöker tänka så när jag packar ihop mina grejer vid 13 tiden och sakta styr kosan hemåt.

 

Men jag känner mig svag och... sämst...

Vi har haft en skön och avslappnad helg. Johan kom inte hem från Italien (jobb jobbelijobb) förrän lördag kväll, men vi hade mysigt ändå. Hade besök av Emelie och Hanna på lördagen och vi såg på spåret och mumsade paj. Pratade en del. Man skulle kunna säga att vi inte såg på Skavlan, eftersom Skavlan var på men vi var... i andra tankar. Bland annat luftade Emelie en stark antipati emot Bruno Mars, Hanna vägrade tolka Bob Dylan (tänk om!) och jag hade som vanligt några orosmoment att drifta.

 

Det är söndag kväll, Johan är hemma, och jag önskar att vi vore på bio. Eller på en mysig restaurang på stan. Eller på en uteservering i en storstad i Europa om man nu verkligen ska sväva iväg. Fast det lät väldigt kallt förstås.

Nej, om vi håller oss till nuet. Det är söndag kväll och vi gör ingenting speciellt. Barnen sover och jag har betalat räkningar. Visserligen gillar jag att betala räkningar för jag får en översikt på budgeten och ser vilka utrymmen som finns och inte finns och det ger möjligheter till planering. Och alla vet ju att jag gillar planering. Men... det är inte romantik på hög nivå direkt...

 

 

Nej nu stänger jag ner här och söker upp min man istället. Finns säkert några huskataloger vi kan dregla över tillsammans.

Jag glömde skriva att vi bokade en resa förra helgen! Eftersom vi har en del att ladda upp för nu till sommaren så unnar vi oss en vecka i Turkiet i slutet av april. Jag snubblade över ett riktigt kanonpris för hela familjen, direkt från Köpenhamn. Jag känner att lite värme, lite bad, lite ledighet, lite service - allt det där "lilla" kommer att bidra till att mina batterier är laddade när det blir dags för flytt och förlossning och andra stora saker.

 

Alltså, 13-20 april tar vi oss en vecka i Alanya. Det ska bli skönt!

 

 

Helgen var lugn. Vi har varit hemma mest och städat och tvättat och sånt där som man gör på helger. Jag har ägnat en stund åt att fundera vad alla våra andra vuxna vänner gör på sina helger. Leker de och skrattar och fånar sig som vi? Städer de också, och tvättar och har det alldeles oglamouröst? Veckohandlar kanske? Det är så svårt att tänka sig att de flestas vardag ser ut precis såhär.

 

Jag har blivit lite knäpp som gravid. Mer än vanligt alltså. Hormoner upp och ner, trivs inte så bra med den "nya" kroppen, är trött och har ont. Jag kommer nog att skriva en del om detta, säg inte att jag inte varnade er. Jag är orolig för allt det nya i framtiden, nu när vi vet vad som är på gång. Om allt blir som vi tänkt oss och som det ser ut nu så är det här min sista vår i Malmö. Fem månader innan vi lämnar det enda vi känner som hem. Efter fyra år... Detta faktum i kombination med mina hormoner och mitt svajiga humör gör sig inte så.... bra....

 

 

Jag kanske skulle ta upp det här med bloggandet igen. Det var länge sen sist. Jag har massa nya saker på gång i mitt liv och kanske borde jag skriva om det för att få en översikt och strukturera. Bolla tankar med mig själv.

 

Vi har mer än en stor resa på gång i våra liv, den här lilla familjen som är min. Det är som en ketchupflaska (som Johan brukar säga om bensinmotorer), först kommer inget och sen kommer allt på en gång. Och kanske livet fungerar så. För att när nåt släpper eller byter form kanske andra saker också tar en ny riktning. Det finns säkert nåt namn på det där, nån teori av nåt slag.

 

I vårt fall har vi ägnat oss åt att ta ickebeslut de senaste åren. Ska vi flytta? Ska vi inte flytta? Ska vi söka nya jobb här nere? Ska vi titta på jobb i Sundsvall? Ska vi köpa en större lägenhet? Ska vi skriva in barnen på skolor/förskolor här eller i norrland? Och alltid avslutat med att vi får se, för det är ju omöjligt att fatta beslut när man inte vet vad man vill.

 

Vi vet kanske inte vad vi vill nu heller men framtiden har marcherat in och vi styr kosan dit den för oss. Det började med att jag blev gravid, inte alls spontant utan enligt vad vi ville (fast det gick väldigt fort!). I månadsskiftet maj/juni ska vår familj utökas med en femte medlem. I samband med graviditet kommer föräldraledighet, och i samma veva ser det ut som att vi kanske kan få bygga drömhuset i Sundsvall så småningom. Johans jobb kommer att omstruktureras till att de ska jobba hemifrån. Vilket skulle kunna betyda att han kan utgå ifrån Sundsvall. Arvid börjar skolan i augusti.

 

Det tycks som att mycket pekar i samma riktning, alla möjligheter finns och det börjar dessutom kännas som att vi är färdiga här. Redo att röra på oss.