Livet från Idas håll

Tråkigt var det här! Inte för att vi har harft lite att göra utan för att vi varit helt sjuka. Förra veckan skrev jag ju att jag var trött och hade ont i kroppen, men det som jag då tolkade som ett resultat av för lite träning och för mycket stillasittande visade sig sedan vara en riktig influensa som bröt ut tisdag kväll. Några timmar efter att Johan hade åkt till Italien...

 

Jag kan säga att det finns fördelar med att ha nära till familjen. När jag låg däckad med över 39 grader i feber och frossa och värk i hela kroppen så ställde mina föräldrar upp till 100% och hjälpte till. Arvid som var den som smittat oss fick åka till sin pappa resten av veckan då både jag och småbarnen hade feber. Vi följde exakt samma mönster som Arvid haft, med ett utbrott med rejält med feber och frossa, följt av halsont så man nästan dog och slutligen heshet och öm hals. Fyra dagar tog det, varav jag knappt kunde stå på benen de första två. Och jag blir nästan aldrig sjuk. Sist jag hade feber var 2006 då jag också åkte dit på en influensa innan Arvid föddes.

 

Så först till helgen hade vi hämtat oss, Johan kom hem på torsdag kväll och kunde lösa av min mamma och pappa, men vid det laget var jag redan tillbaka på fötterna och lagade mat och städade igen.

 

I helgen städade vi och fixade i ordning ännu mer här hemma, men inflyttningsfesten som skulle gå av stapeln på lördagen fick vi gott skjuta på, med tanke på att vi inte ville stå till svars för att smitta ner alla gäster med influensan. Sen var jag inte så pigg heller.

 

Och så lite mer tråkigheter... Arvid opererade polyperna och halsmandlarna i måndags, och har varit väldigt hängig sen dess. Han har alltid haft det tätt i näsan och snarkat och sovit med öppen mun, och eftersom det bara blivit värre med åren så beslöts det om operation så han ska få ut en ordentlig nattsömn. Jag har själv gjort det och många andra jag känner till, men jag har inte hört om att man har haft så ont efterråt. Det är först idag som Arvid ätit, och då bara en skål nudlar. Han kommer vara hemma resten av veckan, tack och lov är Liv iallafall tillbaka på förskolan igen så det är bara två barn hemma. Det går i ett kan man säga, då Liv varit hemma i tre veckor innan Arvid.

 

Jag har förresten bett fina Linnea hjälpa mig med en ny design här till bloggen så blir jag nog mer motiverad att uppdatera sen.

 

Gud så trött jag känner mig. Nätterna är egentligen ganska bra men det känns som att jag går runt som en zoombie. Jag tror det beror mycket på att jag fortfarande inte tränar. Trots mitt peppiga inlägg efter en endaste långpromenad... Efter det blev Liv sjuk i nästan två veckor, sedan åkte vi till Malmö. Jag behöver komma igång, min kropp skriker vid rörelse och jag tror jag drabbats av höftluxation... Allt liksom klickar och smärtar och känns inte som det ska.

 

Natten mot idag var nog bra, Vidar vaknade till vid ett som vanligt för påfyllning av mat, han hade då sovit sen 20.00 ungefär. Sedan sov han vidare till 06.30 nånting. Helt okej alltså. De stora sov utan att vakna och utan mardrömmar så man måste kalla det en bra natt. Mannen klev däremot upp nån gång vid fyra för att åka till Sthlm, så hans natt var nog lite... kortare...

 

Ensam mamma i dagarna tre, ska väl inte vara några problem med det, har liksom vant mig. Just nu höll jag egentligen på att städa upp här hemma medan Vidar sover sin förmiddagslur och vet faktiskt inte hur jag hamnade här vid datorn... Planen var att stryka och vattna blommor. Damsuga och ta undan slangen (centraldamsugare).

 

Allmänna tankar från mig som kanske inte roar någon men jag är så oinspirerad. Zombie var det! Om någon vill fixa designen på den här sogrligt uppdaterade bloggen så blir ni min föreviga vän.

 

Over and Out

Jag tittar in en sväng för att här inte ska bli helt stillastående. Jag har tusen saker att göra, packa upp det sista, tvätta, städa. Dessutom tre barn hemma idag eftersom Arvid var hängig i helgen och har sin första sjukdag från skolan därför. Vi har sett dumma mej 2 och just nu leker de äldsta barnen tillsammans medan lillen tar sin förmiddagslur. Arvid och Liv leker stundvis riktigt bra, speciellt när man inte är i samma rum. Fast ibland blir nivån lite för hög för Liv, hört från vardagsrummet i skrivande stund:

 

 

 

Här på bloggen har varit stiltje eftersom, vilket ingen kan ha missat, vi har varit i Malmö en vecka. Gjort klart försäljningen av lägenheten, hämtat det sista och så. Det är skönt att vara tillbaka i hemmet igen, även om jag några gånger om dagen önskar att vårt hus skulle ligga på mer sydliga breddgrader.

 

Vi passade på att inhandla lite saker till hemmet också medan vi befann oss i en stad med mer än en inredningsaffär. Imorgon borde de saker vi beställde från Svenssons i Lammhult komma och redan lördag natt monterade vi hallhängare och rullade ut ny matta osv. Det är skönt att komma i ordning och få hemmet till ett hem, och även om det fortfarande finns 100 och 1 sak att ställa i ordning och göra fint så har det bitvis börjat växa fram något som är riktigt trevligt! I helgen är det inflyttningsfest och visst hade jag önskat att vi skulle ha kommit lite längre men jag har fått finna mig i att saker tar sin tid.

 

Nu skriker en hungrig tvååring vid min arm och det är dags att laga lunch och sedan läsa lite saga, tjejen sover ju inte längre.

 

På återseende!

 

 

 

 

Puuh, Att sällan kunna tänka en tanke till slut har sitt pris. Har de mest fantastiska ungarna (som alla mammor tycker), men de är ju trots allt tre stycken. Med behov. Som måste tillgodoses. Av mig!

 

Jag har nåt vagt minne av att jag hade såna här känslor när Liv var vid femmånaderssträcket också, Att kunna döda min man. Att jag inte finns, bara servar. Att alla som faktiskt får en hel natts sömn borde kunna ådstakomma mirakel. Jag tror att sömnbristen (ammar två ggr per natt, de större vaknar nån gång ibland, bebin har ibland gaser och tårar mm mm mm) tar ut sin rätt här, strax innan det vänder. Som tur är är Vidar mitt tredje barn och jag vet ju att han snart kommer att sova hela nätter och allt det här kommer att förpassa in i moderskapets glömska.

Förutom sömnen så var det ju det där med att kunna döda sin man, som har mage att gå och jobba, och till och med gå på gymmet... Medan jag... bara går här med barnen (och ligger i soffan och ser greys anatomy) och lagar mat och...

 

 

Men vet ni? Man får ha sin älskade offerkofta (modell: Odd Molly) på. Jag bär den alldeles för sällan iallafall. För jag gör ju stordåd! Jag tar ju hand om de tre trollen. Och jag är glad. Och jag andas. Och jag... Är ju helt frekkin fantastisk!

 

Nån annan gång kanske jag även tränar och sånt där. Men oavsett så förtjänar jag min kofta som jag burit hela dagen. Hämtningar, lämningar, middagar, tvätt och städning... Leka med barn... Prata med dem, för gud som de pratar. Awesome! Och som belöning till mig själv och lite andhämtning så ska jag gå på konsert imorgon. Har en dejt klockan 17 i stan och har jag riktig tur så ska jag bli glad och uppsluppen och slippa vara en mamma med offerkofta.

 

Godnatt, over and out. Chüs!

När jag och M separerade stod jag bostadslös eftersom jag inte kunde överta lånen på vår bostad i Granlo som student. Mitt i all sorg och allt kaos så snubblade jag över en annons i ST. En trea på 45 kvm i stan. Rimlig hyra. Jag var övertygad om att det var nåt fel med annonsen, en trea kan inte ha den storleken tänkte jag. Dessutom låg lägenheten på ett av Sundsvalls bästa lägen, men hyran var ändå så pass att jag skulle fixa det med studielånet. Hade det inte varit för att jag tittat på de här husen så många gånger och tänkt att de verkligen var vackra så skulle jag nog släppt tanken på den lägenheten redan där. Det, och så det faktum att jag har en tendens att tro att allt är möjligt.

 

 

Så jag ringde hyresvärden. Och annonsen stämde, priset var rätt. Lägenheten var en vindsvåning med snedtak i stort sett överallt, två pyttesmå sovrum och ett kök i en vinkel, egentligen bara en slags hall. Jag var på visningen, det var en vacker höstdag med sol, och jag blev helt förälskad. Var klädd i klänning och försökte på alla sätt vara charmig och glad. Välj mig, välj mig! Vi var elva stycken som skrev upp oss på en lista, alla ville ha lägenheten. Jag kom först och gick sist, pratade med hyresvärden om att få måla väggarna ljusa, hade mitt mest glittrande leende och tilltalande sätt.

 

Jag måste ju har gjort något rätt för hyresvärden ringde upp en halvtimme efter visningen och erbjöd mig lägenheten! Vi skrev papper samma dag! 

 

På Baldersvägen 7 hände allt. Här grät jag. Här låg jag på mattan i vardagsrummet och lekte med Arvid. Hit tog jag hem Johan. Här satt jag i timmar vid köksbordet i vardagsrummet och pratade med vänner. Här lagade jag mat igen. Här föddes drömmar. Här bearbetade jag ångesten och sorgen. Här blev jag vuxen. Och hittade vem jag är.

 

 

Lilla storkillen. Fotade Vidar igår och insåg att jag knappt känner igen barnet på bilderna! Var kom den här stora fina pojken ifrån, var är min lilla bebis?

 

Vi har tydliga rutiner nu på förmiddagarna, då Vidar alltid somnar strax efter tio och sover fram till 13 ungefär. Det blev ett lyft då jag skaffade honom en åkpåse så han kunde börja sova ute i vagnen på förmiddagen. Under den tiden så kan jag pyssla lite, sånt som roar mig. Eller som roar Liv, då hon varit hemma i två veckor eftersom hon varit så förkyld. Inte lika vilsamt när hon är hemma eftersom hon inte sover förmiddag längre men istället blir väldigt trött.

 

Idag är Liv däremot på förskolan och jag planerar att ta igen lite Grey's Anatomy som jag missat. Kanske också ta en promenad men det är ju så grått och ruggigt ute...