Livet från Idas håll

Jag funderar, som jag gör ibland. Idag har jag funderat på att klippa mig. Även det brukar jag fundera på till och från. Jag gillar page. Jag gillar också långt hår. Men eftersom jag har mellanlångt så är det lättare att uppnå page än långt. Inte en kort page, även om det är dödssnyggt, utan en lite längre page. Som jag hade när jag och Johan träffades. Jag fick mycket positiva kommentarer för den frisyren. Jag minns att mitt eget hår var så slitet, av olika anledningar, att jag gick till frisören och bad henne att klippa det i en riktig frisyr. Jag hade ingen bild med mig, men beskrev det som: "rakt, lite taggigt nertill, en längre page. Som Cameron Diaz helt enkelt". Frisören fattade Diaz vinklingen och klippte mig i en riktig frisyr.

Jag och min page. Liam som baby.

Det var inte lätt att vänja sig vid den nya frisyren. Speciellt inte som väldigt nykär, med en stark önskan att se bra ut. Min stackars sambo Hanna fick stå ut med fler än ett anfall från min sida där jag drog i mitt hår och flämtade att det var för kort. Hon tog det bra måste jag säga, men hon nämner det än idag, som ett bevis på hur extremt jag uppförde mig när jag hade Johan på hjärnan.

Johan var ett stort fan av Cameron Diaz-frisyren. Även om det är en speciell historia om när han fick se den. Jag hade övertygat mig själv dels om att han inte skulle gilla den nya frisyren, dels att han inte ens skulle märka att jag klippt mig (motsägelsefullt, jag vet). Så skulle Hanna och jag åka förbi hans jobb för att hämta upp en lägenhetsnyckel till mig. I bilen på vägen dit hetsade jag upp mig allt mer, och sa saker i stil med att han inte skulle märka nåt, att män aldrig la märke till nånting, att då skulle han minsann ligga illa till, att alla killar slutade se en tjej direkt när de blivit tillsammans med henne. Det var dessutom nervöst att träffas utanför hans jobb sådär tidigt i förhållandet. Jag stod bredvid bilen och väntade, han kom ut med nyckeln, stämningen var väldigt konstig, vi skrattade lite och var allmänt nervösa. Så gav han mig nyckeln och en snabb puss på munnen (med en blick över axeln på kontoret). Hejdå och så åkte vi igen. I bilen väntade Hanna, och hon fick (återigen) höra min exalterat upprörda svada om killar och deras oförmåga att lägga märke till detaljer. Jag gick på om att det här var minsann ett bevis på ifall han lade märke till mig, och ropade dramatiskt att det var orättvist att jag var så hopplöst förälskad i nån som inte märkte när det fattades decimeter av mitt hår. Då pep min mobil till. Sms:et var kort och vi skrattade så vi grät.

Håret=fint