Livet från Idas håll

Jag är fortfarande positiv dock. Det är lite småregn och väldigt blåsigt, men det är ändå härligt kallt i luften. Sådär lite lagom.
Idag var Arvid med mig på träningen, han testade babysats för första gången, alltså barnpassning medan man tränar. Jag valde ett kortare Core pass ifall han skulle bli orolig. Tydligen helt i onödan! När jag hämtade upp honom ville han först inte gå utan att jag skulle leka med honom. Tjejen som jobbade för dagen hade bara lovord att säga, framför allt den klassiska "gud vad han pratar!". Om jag får skryta bara lite så finns det ingen som tror att han bara är 2 när han pratar "lika bra som en fyraåring".
Och pratar det gör han, med besked! Ibland tittar Johan och jag på varandra och bara häpnar över allt som bubblar fram. Andra gånger ser vi lite mer uppgivet på varandra när pratet aldrig dör ut och man skulle vilja ha en endaste tyst minut.

Just nu:
A (från sin säng): Mamma vad gör du?

I: Jobbar

A: Jobbar du inte på ditt jobb?

I: Nej jag sitter och jobbar hemma på datorn

A: Vad heter ditt jobb?

I: ...

A: Heter det skolan?

I: Ja det heter det, men nu får vi inte prata mer för nu måste du sova

A: Var är Johan, är han på sitt jobb?

I helgen var som bekant Sara på besök. Det blev två intensiva roliga dagar med Kiviks äppelmarknad den ena dagen och shopping den andra dagen. Dag två ägnades större delen åt att leta efter en väska till Sara, och till sist (till Johans stora lättnad) hittade vi en.

Bild från väskletningen:

Imorgon kommer min storasyster hit. Hon åker långt långt med tåg för att besöka lillasystern. Det ska blir roligt. Jag är bara tvungen att lägga upp en låt, en riktig glädjelåt, som aldrig nådde Sverige med full kraft.

Tänk er, snabba minibussar som rammar allt de kommer åt, nätter så svarta som inget i Sverige, sol som strålar med full kraft på dagarna. Inga vuxna, bara ungdomar mellan 14-17 så långt ögat når. Stränder, gyllene långa stränder var man än vände blicken. Välkomna till Malta, ett semesterparadis för ungdomar på språkresa.


Så till Sara, till Peter, till Madde och Maja. Till alla som delade sommaren 2001!

Igår kom jag med flyget till flygplatsen här i Malmö. Jag var dödstrött och ensam, men vid gott mod. Jag hade lagt upp en plan på flyget från sthlm, nämligen att ha lite "egentid", ett begrepp som är väldigt populärt att slänga sig med nu för tiden. Varenda människa med självaktning ska tydligen ha lite egentid och "hitta sig själv". Det där med hitta sig själv lät ganska tråkigt. Jag och myself kommer bra överrens och det känns inte som att jag behöver göra en djupdykning och slösa min "egentid" på att lära känna mig själv bättre.
Däremot hade jag lockat mig själv med tanken på en helkväll i soffan, kanske stifta bekantskap med den avancerade teven vi köpte för några månader sen. Jag hade till och med förfört mig med tanken på ett paket Ben and Jerrys, i min favoritsmak Half baked som skulle införskaffas på vägen hem. Trodde jag.

Landar på Sturup. Får min väska nedlyft av förbipasserande man (i och för sig är jag 1.67 och hade kunnat lyfta ner den själv men förbipasserande män verkar tycka att det är deras skyldighet), promenerar raskt till bilen som jag låser upp och sätter mig i. Drar in de välbekanta dofterna av Johan, saknar honom litegrann men leder då snabbt in tankarna på myskväll, "egentid" och framför allt, Ben and Jerrys. Startar bilen kör fram till bommen och inser att jag inte har någon plånbok. Krasch. Jag är alltid den som checkar av listan tre gånger innan jag ger mig av någonstans. Jag glömmer inte en sådan sak. Men det har jag gjort. Tydligen.

Poff. Alla planer förintade.

Poff för egentid. Poff för att snabbt och smidigt komma hem, sjungandes till nån popdänga. Poff för gott mod.

Parkerar bilen igen. Tittar lite dumt på mobilen, gör ett överslag och har ingen som kan komma till undsättning. Dessutom dåligt med batteri. Tänker ut en alternativ plan. Flygbuss. Inser att jag inte kan betala för denna. Tänker ut ännu en plan, plan C. Lämnar överflödig packning och promenerar ner till busshållplatsen. Siktar in mig på en uniformerad pilot som väntar på samma buss som mig. Frågar med lätt darrig röst (helt naturlig faktiskt) om han vet ifall de tar smsbiljett på bussen. Han vet inte. Föreslår mig att gå in och köpa en biljett ifall jag inte har kontantkort. Jag förklarar att det inte går för att jag blivit av med min plånbok. Lägger till att de säkert tar smsbiljett, jag får helt enkelt fråga. Ställer mig en bit bort. Väntar. Piloten tycks fundera. Vänder sig mot mig och säger att det här löser vi, ifall jag inte kan betala med mobilen har han ett klippkort med två biljetter kvar. Det ordnar sig. Tackar den snälla piloten som förmodligen var den som flög mitt plan från sthlm också.

På bussen tar de till min förvåning smsbiljett och allt löser sig nästan. Nästan, förutom att min mobil har valt att gå in i vänteläge och jag genomlider antalet frustrerade minuter med att bara vänta och hoppas på att den ska komma ur det läget, gärna innan batteriet är slut. Den gör det faktiskt, till min stora häpnad. Jag sms:ar snabbt och lyckas visa upp biljetten innan mobilen slutligen dör av batteribrist. Bussen börjar rulla. Djup utandning.


Här är faktiskt mina krafter slut. För 1½ år sedan då allt omkring mig tappade formen och kraschade in i en betongvägg köpte jag ett par exklusiva hörlurar till min I-pod. Det är en variant som påminner om öronproppar och stänger allt ljud ute så man bara hör musiken, och alla små skiftningar i denna. De lurarna blir min räddning idag igen, precis som då. Pluggar in dem och lutar huvudet mot fönstret, dödstrött. Tänker på helgen som på vissa sätt blev en katastrof, blir lite darrig på händerna och lite blank i ögonen. Bussen är mörk och bland alla förkylningar tänker nog ingen på att mina inandningar genom näsan låter misstänkt likt gråt.

Jag försöker på alla sätt hinna med alla. Vill inte att någon ska bli besviken, saknar dem så mycket. Men det är omöjligt att räcka till. Omöjligt att inte vara en "svikare".


Går genom den mörka staden, som tycks sova redan, fast klockan bara är över åtta. Släpper in mig själv i den mörka lägenheten. Tänder lite små lampor. Packar upp den lilla packning jag fått med mig hem, lägger saker på dess rätta plats, plockar undan en del leksaker som ligger framme och inte kommer att användas på en vecka. Ringer Johan som är kvar i Sundsvall för att jobba i sthlm på måndagen och meddelar via hans pappa att jag är hemma. Sedan äntligen kraschar jag i soffan. Ringer ett samtal till, enbart för lite pepp. Sen är kvällen över. Har ingen ork eller glädje för Charlies änglar, trots att det verkligen gillar de filmerna i vanliga fall. Stänger av teven, vi får lära känna varandra någon annan gång. Det blir Unni Drougge i sängen istället.
Precis innan jag somnar ringer Johan och vänder allt det trista och sorgliga med hjälp av ord. Den finaste killen, som har det där lilla extra att ge. Min älskling. Somnar gott till slut.

Hemmet är i ordning. Arvid är snart frisk igen.
Jag har ringt alla samtal, skickat in bokningar till scouterna, planerat helgens aktiviteter. Klockan 16 dag skulle jag ha slutat jobbet, så från då är det officiellt helg!

Fast redan klockan 14 tjuvstartar vi på helgen. Emelie kommer på besök från sin nya skola i Växjö och vi har softhelg inplanerad. Ni vet, laga god mat, hyra film, kanske lite tilltugg till denna. Skön helg helt enkelt. Och nästa helg blir det Sundsvall för hela slanten, träffa kompisar. Middag. Scouter. Ny liten baby.
Vilken härlig höst!

Och sjukt att året går mot sitt slut. Det är bara typ 3½ månad kvar av 2009. När det närmar sig ska jag göra en årsutvärdering. Undra om jag gjorde någon förra året? Eller ja, det gjorde jag nog. Ska kolla upp den med. Ska även se om jag avlade några viktiga nyårslöften som det kanske isåfall är dags att börja ta tag i.


Kommande höjdpunkter det här året:

18/9 Middag hos Ronney och Kristin
19/9 Alnöfejden
20/9 Snusa på liten, liten baby
25/9 Sara på besök
2/10 Johan fyller år
20/11 Winnerbäck Malmö
4/12 Min födelsedag. Kalas i Sundsvall för de som vill ;-)
5/12 Julmässa
19/12 Julkonsert med Peter Jöback Malmö
V. 52 Jullov!
31/12 Nyår i Kovland


Jag kanske fyller på listan allt eftersom. Vem vet vad den här helgen har att bjuda på i form av höjdpunkter.

Ingen svininfluensa!
Febern är betydligt mer hanterbar idag, det verkar som att toppen var inatt, då det var som värst. Nu sover lillen och idag har han varit alvedonfri och ändå hållt sig strax över 38 bara. Så ni kan andas ut, krisen är över. Jag kan andas ut.

Vi var som bekant till läkarstationen idag. Där fick vi inte komma in utan ifall man hade influensasymptom, (feber, täppta andningsvägar, snuva, hosta) som Arvid har, så skulle man sitta utanför dörren och ringa på en klocka. Det gjorde vi. Sedan väntade vi. Så kikade en sköterska ut genom ett titthål och frågade vad det gällde. Jag förklarade att Arvid var inne på fjärde dagen med hög feber och dessutom ont i kroppen och svår förkylning. Luckan smälldes snabbt igen och sedan kom män i stora rymddräkter med masker för ansiktet ut och eskorterade oss till ett undersökningsrum där en upprörd akutläkare väntade.

Eh.
Eller... Ja, nästan iallafall.

Men det konstaterades iallafall att Arvid hade en infektion, vilket betyder att det inte är smittsamt, fritt fram för besök lilla E, och att lite hostmedicin skulle göra susen. Skönt. De tog både halsprov och blodprov, så jag kan vara säker på att testerna stämmer. Tummen upp, Malmö sjukvård.
På väg hem var vi in på apoteket och hämtade ut hostmedicin, köpte mer barnalvedon (bra att ha hemma) och nässpray. Arvid envisades med att bära påsen, men som den allvetande vuxne jag är förklarade jag att flaskan med medicinen kunde gå sönder, och att vi var tvungen att spänna fast påsen i cykelsadeln medan vi åkte. Han gick motvilligt med på detta, så när vi kommer hem knäpper jag av honom, tar påsen i ena handen och sätter ner honom med den andra. Reser på mig och... Tappar påsen. Klirr. Flaskan sönder. Medicinen på backen.
Arvid gråter "Vad hände mamma, varför är medicinen sönder". Jag bara stirrar dumt. Sedan gör jag något än mer irrationellt. Böjer mig ner och försöker med den medföljande skeden fånga upp lite medicin som ännu inte runnit ur påsen. Tror att min tanke här är att hinna få i honom åtminstone en dos. Inser sedan det ologiska i mitt handlande:

1. Medicinen ska tas vid behov, oftast innan sänggående. Något behov fanns inte då han inte hostade just då.
2. Flaskan har ju gått sönder! Kan finnas minimala glasbitar i vätskan.

Så jag gör vad vuxna gör när de tappar koncepten... Lovar guld och gröna skogar. Jag lovar Arvid att vi ska köpa ny medicin imorgon. Sedan kramar jag om honom och vi går in tillsammans. Flaskan slänger jag i glasåtervinningen och kvar ute rinner hostmedicinen sakta ner i sprickorna mellan gångplattorna.


Eftermiddagen har varit så bra, jag har hunnit maila iväg lite åt scouterna, ringt sjukvården i Sundsvall (definitivt ingen tumme upp), haft kontakt med diverse andra instanser som håller telefontid och är svåra att få tag i, och även hunnit prata med några kompisar som jag saknar. Jag har till och med skaffat ett eget priokort till tåget. Det ni! Vuxenpoäng till mig. Sedan ringde jag dessutom kundtjänst (mer telefonkö) och fick mina inbokade resor överförda så jag kan inhämta poäng från dessa. Resor förresten, jag har bokat (och betalat) alla kommande resor till Sundsvall, så är det nån som är nyfiken kan jag meddela tid och plats för hela hösten, ända fram till jul! Å, hemmadagar, ett under av effektivitet!

Bilder från vår mysiga middag med potatissoppa och nybakt bröd

  

Över 40 grader inatt, rop på mamma och klagomål över ont i ryggen. Idag blir det läkaren, så fort lillen vaknar.
Något fantastiskt här nere som man borde ta efter i Sundsvalls kommun är drop in tider hos läkarstationen. Som på den tiden när disktrikssköterskan verkligen fungerade som en distriktssköterska, utan tidsbokning. Mellan 8 och 10 kan man ta en nummerlapp, vänta på sin tur, bli uppropad till disken, beskriva sitt problem och få träffa en läkare. Måste man på lab finns det drop in dit, så då sätter man sig utanför lab och tar en kölapp. Sedan har man sitt recept efter en stund. Smidigt och oslagbart! Man behöver inte ens tillhöra Granen, som är den vårdcentral som ligger närmast oss och tillämpar sånt här drop in, man kan droppa in från nån annan vårdcentral också! Mycket bra!

Alla kan lista ut vid det här laget att vi blir borta hela veckan. Får se om han piggnar på sig i helgen så jag kan skicka honom på förskolan på måndag, även det börjar kännas tveksamt. Men jag uppdaterar er med hur det går.

Nu äter jag fil och müsli och väntar på att ännu en hemmadag ska ta sin början. Ska baka det mest avancerade bröd jag kan hitta för att fördriva några timmar medan Arvid ser på film eller sover. Till middag är det potatissoppa med bröd (mums).

Fina lilla du, bli frisk!

Arvid när han var knappt ett år gammal och jättefebrig!

Man måste på nåt sätt veta. Var man ska landa med sina fötter. Även om de inte alltid är på fast mark. Man måste liksom ha något att sikta mot. En slags trygghet, en plats som är hemma.
Tappar man det tappar man något grundläggande. Något som ingen fungerar bra utan. Att vara hemlös behöver inte betyda att man inte har ett hem, en fysisk plats. En dörr att låsa.
Att vara hemlös är lika med att vara otrygg.

När marken slits bort under fötterna kan en person vara en mål. Hemma kan vara hos dig. Jag skulle följa dig över hela världen, för du ger mig trygghet.

Hade nästan glömt hur bra jag trivs med att vara hemma såhär. Man hinner få så mycket gjort, och hinner sitta ner långa stunder och prata med Arvid. Sitta ner och leka med honom.
För att inte tala om allt hemarbete. Fönstrena är putsade, strykningen är klar, golven är damsugna, Arvids bokhylla är sorterad, köket är skinande blankt och diskmaskinen är tömd. Sängarna är bäddade, jag har till och med haft fram dammvippan och dragit några varv (och sedan damsugit igen, borde ha tänkt igenom det där först).

Men jag hoppas ändå att Arvid kommer vara feberfri imorgon. Det var han inte idag, så jag blir hemma minst imorgon också. 39.4 var febern på inatt då han fick en alvedon, 38,4 var den imorse vid åtta då han klev upp. Jag har saker att få gjorda på jobbet, har lite dåligt samvete över att vara hemma mitt i veckan på det här viset.

Det slår mig, vilket fantastiskt samhälle Sverige är på vissa områden. Att en förälder ges möjligheten att vara hemma med sitt barn vid sjukdom och ändå klara sig ekonomiskt gör nog att fler föräldrar tänker sig för innan de skickar sjuka barn till förskolan (alla föräldrar borde ju vilja sitt barns bästa). I förlängningen innebär detta att barnen inte smittar andra barn vilket leder till att deras föräldrar förhoppningsvis slipper bli sjuka och då drabbas inte deras aretsplatser eller arbetsgivare. Någon tänkte bra någon gång. Ska undersöka hur och när lite närmre...

Puuh, dessa hemmahelger. De tar knäcken på en!

Nej, skämt åsido, jag har haft en underbar helg. Träffat min älskade gudsyster och min gudson, besökt min mormor, träffat min familj, promenerat på gatorna i min favoritstad och ätit massa (för mycket) god mat!



Några mysiga timmar på Arlanda senare...

I Sundsvall var det full rulle. Midlanda, Båräng, Haga, Granlo, Älva, Stan, Granloholm, Birsta, Släda, Birsta, Nacka, Båräng, Stan... Fullt fart alltså!



Bäst var iallafall en intensiv förmiddag på stan med den bästaste bästa vännen. Jag fick lite terapi mot min plötsliga oengagemang i shopping och lyckades komma hem med tre t-shirtar jag kan ha på jobbet. Vet inte om mitt sällskap var så förtjust i dem riktigt, men jag tyckte de var söta. Jag shoppade också ett par vindtäta regnbyxor åt Arvid från polarn, men sen fick det vara färdighandlat. Efter den intensiva shoppingkuren tyckte jag att vi gjort oss förtjänt av lite fika så jag tog min dejt till charm där vi satt i solen och myste.


Tack för en bra dag Nina (och lilla N)